Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 44. Ur På väg till Mariazell. Av Peter Rosegger. Från tysk-österrikiskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vårt hem. Utom matsäcken hade far någonting annat bak i
rockfickan, någonting som var insvept i grått papper. Jag
hade sett honom stoppa ner det, medan vi voro hemma. Han
hade gjort det i all hemlighet, och nu tyngde det ner fickan,
så att den slog till far vid varje steg, som han tog. Jag
kunde inte förstå, vad det var för slag.
Yi kommo till den vackra Mtirzdalen och till den stora
byn Krieglach. På andra sidan om Krieglach står ett kors
med en Mariabild. Yid korset böjde vi knä och bådo ett
Fader vår för att nedkalla Guds beskydd över vår
vandring. »Jag känner mig verkligen riktigt varm om hjärtat»,
sade far plötsligt och såg med fuktiga ögon på
madonnabilden. »Hon ser så vänligt ner på oss.» Därpå kysste han
korset. Jag gjorde på samma sätt, och så gingo vi vidare.
Då vi veko av in i dalgången vid Yeitsch, började det
redan skymma. Till höger hade vi ett mörkt, skogbevuxet
berg, till vänster brusade bäcken. Och jag kände en
rysning inför den heliga vägens majestät. Yi kommo nu till
ett envåningshus, som var värdshus — just ett sådant, som
det står talat om i rövarhistorierna, över dörren kunde man
ännu, trots skymningen, läsa inskriften: »Yandrare, stanna
här, ty det blir afton!» — Men vi fortsatte vår väg fram till
några bondgårdar, till en plats, som kallades för Niederaigen.
Vi gingo in i en stuga, och far sade till bondhustrun:
»Lovad vare Jesus Kristus! Yi två ber så ödmjukt om
natthärbärge. Med en sked välling är vi nöjda, och sova
kan vi göra på höskullen.»
Jag hade aldrig vetat, att far kunde be så vackert. Men
jag hade inte heller reda på att far under vallfärdande
ogärna tog in på värdshus utan i stället, Gudi till ära,
förnedrade sig till tiggare. Det var en god gärning och
skonade också penningpungen.
Man tillät oss gärna att stanna och bjöd oss in till bords,
där vi fingo äta av allt, som sattes fram. Därpå frågade
bonden oss, om vi hade elddon med oss, och då far försäkrade,
att han inte var rökare, och att han aldrig haft en pipa i
sin mun, följde de oss till höskullen.
Här lågo vi riktigt bra. Därute brusade vattnet, och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
