Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 44. Ur På väg till Mariazell. Av Peter Rosegger. Från tysk-österrikiskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kände oss underliga till mods, ty därhemma uppe på berget
hörde vi aldrig vattnet brusa.
»I Guds namn», suckade far, »ska vi i morgon vid denna
tiden va*a i Mariazell.» Därpå somnade han.
Då vi vaknade följande morgon, lyste solen redan på
bergen, men i dalens skugga låg det rimfrost. I kyrkan i
Yeitsch deltogo vi i en stilla mässa, och medan vi nu gingo
fram genom den långa Engdalen över broar och spångar förbi
bondstugor, kvarnar, sågar och smedjor, buro vi hatten och
radbandet i hand och läste högt en bön ur Psaltaren. Först
skämdes jag för de mötande; men de gjorde inte narr av
oss. På vägen till Zell är det ingenting märkvärdigt, att
människor vandra fram och läsa sina böner högt.
Hos värden på Rad stannade vi för att hämta krafter.
Yi hade nu bara att bestiga Radsohl, sadeln på
Veitscher-alperna, vars väggar redan länge stirrat ner på oss.
Värdinnan slog ihop händerna, då hon fick se en sådan liten
parvel till pilgrim, och sade, att far skulle bli tvungen att
ta mig på ryggen och bära mig över berget, om jag inte fick
något att dricka och en bulle att äta.
Bakom värdshuset pekade en arm rakt uppför det branta
berget: »Väg till Mariazell.» När vi kommit dit upp, satte
vi oss ner i det mjuka gräset och blickade tillbaka ner över
det vidsträckta skogslandet och över de gröna åsarna, som
blånade i fjärran. Och bland dessa fjärran berg upptäckte
far det, där vårt hus stod. Där är mor med lille bror; där
äro de alla, som tänka på oss, medan vi gå till Zell. Så
förfärligt små människorna måste vara, när hela berget är så
litet som en myrstack!
Klockan var tolv. Vi hörde klockan ringa nerifrån
Veitsch-dalen. Vi stego upp och följde den jämna stigen, som löper
uppe på berget och sedan leder ned i en dyster nejd. Vi
vandrade här genom en skog, som var så hög och tät, att
inte ett grässtrå växte mellan stammarna. Far berättade
för mig om mord och rövardåd, som begåtts här, och ett
par tavlor på träden bekräftade hans utsago. Jag var
därför riktigt glad, när vi kommo ner i dalen, där det åter fanns
ängar och fält och boningshus vid vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
