Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 63. I Tibet. Efter Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Hur bär du dig åt, om jakten slår fel och du icke har
något att äta?’ frågade jag.
Då hungrar jag’, svarade han.
’Var sover du om nätterna?’
’I skrevor och raviner, någon gång i grottor.’
’Är du icke rädd för att ofredas av vargar?’
’Jag har fnöske och flinta och gör varje afton upp en
eld, och för övrigt har jag ju bössan.’
’Nå, men händer det icke, att du går vilse i dessa
trassliga berg?’
’Jag kan icke gå vilse; jag har otaliga gånger vandrat
över passen och genom dalarna.’
Tlågar det dig icke att alltid vara ensam?’
’Nej, men jag längtar efter våren, då mina bröder kommer
och hämtar jakskinnen.’
En oroligt irrande ande i människohamn! Jag kan knappt
tänka mig ett dystrare land att vara ensam i än norra Tibet.
Dagarna gå väl an, men nätterna, då kölden biter en i
skinnet och de mörka bergskedjorna resa sig hemska och hotande
i månskenet! Hur mången afton hade icke den stackars
Aldat kommit uttröttad och förbi till den ensliga källa,
där endast antiloperna bruka dricka, och insvept i sin
päls avvaktat de nattliga timmarnas långsamma gång! Och
den nya dagen randades blott för att mana honom att utan
rast eller ro som en spårhund ånyo börja jakten efter vilda
jakar. Han var mig en gåta. Jag hade allt, vad jag
behövde: tjänare, en livvakt av kosacker, nattväktare och
hundar, men ändå, när snöstormen svepte och klagade kring
jurtet[1] och vargarna tjöto i bergen, kände jag mig ofta rätt
underlig till mods.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
