Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 88. I Mahdins våld. Ur »Genom öknen», berättelse av H. Sienkiewicz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över Stas kom en isande känsla av fruktan. Han var ju
bara en liten pojke i andra människors våld, bortförd på en
galopperande kamel, som drevs på av en halvvild sudanes.
När han tänkte på hur ofta han skrutit och sagt, att han aldrig
skulle kunna bli rädd, kände han sig mycket förödmjukad.
Den häftiga ritten hade varat i sex timmar. Stas
tyckte sig emellertid märka, att den rasande farten
minskades något. Landskapet började också ändra utseende.
Klippblock stucko upp ur sandkullarna, och marken blev stenig.
Här och där sågos fördjupningar, som liknade uttorkade
flodbäddar. Kamelerna måste företaga omvägar kring stenrösen,
och de klevo försiktigt fram genom de knastrande snåren
av jerikorosor. Stundom snubblade de, och det märktes,
att de behövde vila.
Beduinerna gjorde nu verkligen halt i en ödslig hålväg,
gledo ned ur sadlarna och började befria kamelerna från
deras bördor. Idris och Gebhr följde deras exempel. Flata
stenar makades ihop till en eldstad. Men det fanns varken
ved eller spillning att elda med, varför Kamis samlade ett
väldigt fång torra jerikorosor, som han antände. Stas, Nell
och gamla Dinah sutto något avsides. Dinah var så förvirrad,
att hon ej fick fram ett enda ord. Hon svepte in Nell i en
varm filt och sjönk därefter gråtande ned bredvid den lilla
flickan.
Plötsligt uppenbarade sig Gebhrs seniga gestalt i det
matta eldskenet. Med ögonen gnistrande av vrede höll han
upp två små ljusa handskar och frågade:
* Vems är de här?»
»Mina», svarade Nell med trött och sömnig röst.
»Jaså, din lilla huggorm», väste sudanesen mellan sina
sammanbitna tänder. »Du visar alltså vägen, för att din far
skall förstå, vartåt han skall förfölja oss.»
I fullt raseri slog han till henne med skaftet av sin
grova arabiska piska. Fastän Nell var insvept i den tjocka
filten, skrek hon till av smälta cch förskräckelse. Men något
nytt slag hann Gebhr aldrig ge henne, ty som en vildkatt
rusade Stas på honom, gav honom med huvudet en knuff
för bröstet och grep honom om strupen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
