Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 88. I Mahdins våld. Ur »Genom öknen», berättelse av H. Sienkiewicz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
började gå framåt. Tu kortare avstånd, desto säkrare skott!...
Närmare pch närmare. . . Vinden fläktar redan vilddjurets
fräna lukt emot honom. Gossen stannar.
»En kula mellan ögonen, eller det är ute med mig...»
Lejonet reste sig, sköt upp ryggen och sänkte huvudet.
Gapet började öppnas — de buskiga brynen drogos ned över
ögonen. . . *
Då tog Stas noggrant sikte mitt i djurets panna och
tryckte av. Skottet small. Lejonet reste sig för ett
ögonblick till hela sin höjd och föll därefter baklänges med alla
fyra fotterna i vädret. I de sista dödsryckningarna tumlade
det från klipphällen ned i klyftan.
När Stas såg, att den gulgrå kroppen låg där orörlig,
laddade han på nytt. Sedan vände han sig om, överfor
araberna med en enda blick och lät den stanna på Gebhr.
»Ditt mått är rågat», tänkte han och bet samman tänderna.
»Du skall varken mörda Nell, Kali eller någon annan.» Han
förde blixtsnabbt geväret till kinden, och två skott knallade.
Gebhr störtade som en sandsäck till marken. Kamis böjde
sig fram i sadeln och slog med sin blodiga panna mot hästens
hals.
1 samma ögonblick hoppade de båda beduinerna av sina
hästar och rusade mot Stas för att stöta ned honom. Men
knappt hade de tagit några steg, förrän geväret smällde på
nytt och fyllde klyftan med sitt starka genljud. De föllo
båda med ansiktet mot marken.
Så följde dödstystnad.
Den bröts av Kalis stönande. Den stackars slaven sjönk
ned på sina knän och stammade på sitt brutna negerspråk:
»Store herre, döda lejonet, döda de elaka människorna, men
döda inte Kali!»
Stas stod en lång stund som domnad och känslolös. Men
när han såg Nell alldeles blek av förfäran, skyndade han
bort till henne: »Nell, var inte rädd! Nell, vi är fria!»
Ja, de voro fria — mitt i den vilda, av inga människor
beträdda ödemarken i de svartas världsdel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
