Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 89. Hjältar i Uganda. För Läseboken av Siri Dahlquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hur jag fann Livingstone». När han lade ifrån sig boken,
föll hans blick händelsevis på en gammal tidning på bordet.
Där stod missionssällskapets upprop med anledning av
Stanleys brev. Mackay läste det från början till slut. Då slog
hans ödestimma. Han såg sin väg, den enda han kunde
gå. Redan samma natt skrev han sin ansökan till
missions-sällskapet. Beslutsamt hade han satt sin hand till plogen,
och sedan såg han sig aldrig tillbaka.
Den, som sett bilden av Alexander Mackay, med det öppna,
frimodiga ansiktet och den fasta, klara blicken, förstår, att
just så måste han handla. Ingen, som kände honom, blev
förvånad över hans beslut. Att han skulle hamna
någonstädes, där det fanns stora svårigheter att brottas med,
det hade länge stått klart för alla. Uganda kunde just
behöva hans käcka mod, hans glada uthållighet, hans
praktiska duglighet och hjärtevinnande väsen — allt det, som
tillsammans var Alexander Mackay.
I april 1876 stod han färdig att bryta upp från England
efter en tid av oerhört jäktande — man börjar nämligen inte
mission i Afrika med bara en bibel i hand. Där skulle
ordnas med proviant och redskap av alla slag. Materiali erna
till en hel liten ångbåt hörde till packningen. Vid
framkomsten till Yiktoriasjön skulle de sättas ihop. Stora
mängder tygbalar, krut m. m. måste med som gåvor till de
inföddas hövdingar. Och tusen kunskaper/ som en missionär
borde äga — t. ex. i astronomi och sjukvård — måste i hast
inhämtas. Det gällde att utrusta sig för att i alla möjliga
lägen kunna reda sig själv och hjälpa andra.
Äntligen voro de åtta färdiga att bjuda sitt farväl åt
vänner och anhöriga. Gripande voro Mackays avskedsord till
sin missionsstyrelse: »Jag vill säga er, att ni inom sex
månader sannolikt får höra, att någon av oss är död.
Ät-minstone en — kanske jag — skall säkerligen ha stupat
dessförinnan. Men bli inte nedslagna, när underrättelsen
kommer, utan sänd genast en annan!»
Efter fem veckor hade Mackay och hans vänner hunnit
genom Medelhavet och Röda havet ned till Sansibar. Nu
återstodo de 200 milen genom de trakter, där inga vägar funno».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
