Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 89. Hjältar i Uganda. För Läseboken av Siri Dahlquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gud», gjorde honom mitt i alla motigheter till en glad
arbetare och en tålmodig arbetsledare. — Efter några
månaders obeskrivligt knog hade vägen genom djungler och
strömmar dragits fram över 40 svenska mil till det närmaste
målet.
Yid jultiden 1877 kunde marschen börja på nytt. För
att icke vidare behöva använda människor som lastdjur
gjorde Mackay försök med sydafrikanska oxvagnar med ej
mindre än tretton par oxar i spännet. Men i stort sett
misslyckades försöket. Ty att driva oxar är ännu mer
ansträngande än att driva negrer till arbete; men att
uppfostra lata negrer till oxdrivare övergår ändå alla andra
tålamodsprov. Mycket bekymmer vållade också den otäcka
tsetseflugan, som smittade människorna med den ohyggliga
sömnsjukan och dödade oxar nästan var dag. Enda
möjligheten blev att återigen börja bära mansbördor under samma
kamp som förut mot fyrfota, krälande och flygande djur, mot
stjälande eller strejkande människor, mot febrar och oväder,
mot strömmar utan båt eller bro. »Afrika är en sträng
husmoder mot sina vita tjänare. Hon vet inte, vad
barmhärtighet är.»
I juni 1878 hade dock karavanen trängt sig fram till sitt
första mål, Viktoriasjön. Nästa uppgift blev att ta sig
fram över den väldiga sjön, vars yta är lika stor som
Skottland. Den lilla ångbåten befanns vid sjösättningen bara duga
till pråm. Den blev snart av stormar driven ur sin kurs.
Mackay måste därför lämna en del av sina förråd på den strand,
dit stormen drivit honom, och i infödingarnas kanoter
långsamt paddlas fram mot Ugandas landningsplats. Denna
sjöfärd tog längre tid än hela resan från London till Sansibar.
Äntligen, i november 1878, trampade Mackay marken i
sin längtans land. Trots allt var han tacksam för vad han
under de dryga två vandringsåren lärt sig. Han var nu
hemmastadd i infödingarnas språk, och han hade erfarit, att
det går att reda sig i det vildaste Afrika, bara man har
tålamod. Men nya afrikaläxor väntade honom.
Uganda var för främlingen som ett paradis. I de
bördiga dalgångarna mellan bergen var luften fylld av bedö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
