Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 94. Niagara. Efter flere förf. - 95. Den blå hägern. Efter William J. Long
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ande’, är måhända om aftonen, när solen går ned.
Vatten-skyarna, som stiga upp från fallen, skimra i solnedgången
i gyllene färgprakt. Som lätta, blekröda dimmor höja de sig
över det djupa, härligt gröna vattnet i ’Hästskofallet’ eller
det ’Amerikanska fallets’ vita skumvägg. Men efter
solnedgången förändras de till vita dimmor, och under det skogarna
mörkna och söderns natt hastigt faller på, sväva dimmorna
varandra till mötes från Förenta staternas och Kanadas
stränder. Då förstår man, varför de enstaka, kringströvande
indianer, som ännu stundom komma hit, ständigt bevara
tron på de stora andar, som bo i fallen, och hembära dem
sina offer.»
Efter flere förf.
95. Den blå hägern.
Den blå hägern är ovanligt intressant att studera, men
det är allt annat än lätt att överraska honom.
Tidigt en morgon gick jag till bäverdammen och satte
mig mot en grå stubbe på stranden. Runtomkring växte
bärbuskar, som räckte mig till skuldrorna. »Nu ska jag hålla
mig stilla och ge akt på allt, som kommer», tänkte jag, »och
ingen, inte ens en blåkråka, ska upptäcka mig.»
Det var nästan sant. Små fåglar, som aldrig förr hade
sett en människa i skogen, kommo efter bär och plockade
dem helt nära mitt ansikte utan att lägga märke till något
ovanligt. När de fingo syn på mig, vände de på huvudet
för att titta på mig först med det ena, så med det andra
ögat, och till slut flögo de upp till en gren rakt över mig.
Därifrån iakttogo de mig uppmärksamt ett ögonblick eller
en minut, beroende på hur pass nyfikna de voro. Sedan flögo
de ned och flaxade ljudlöst med vingarna i mitt ansikte för
att få mig att röra på mig och visa, vad jag var för en.
På andra sidan dammen, ett stenkast ifrån mig, kom en
vacker råbock och stack sin nos i vattnet men började strax
att oroligt se sig omkring. Han kände den svaga lukten
av mig och blev ängslig, fastän han icke visste, vad jag var
för en. Han slickade sina näsborrar för att hålla dem fuk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
