Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 95. Den blå hägern. Efter William J. Long
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiga och bättre kunna uppfånga lukten av mig. Till höger
betade en hind helt lugnt bland näckrosbladen. En hiller
sprang längs dammen vid mina fötter, men ideligen skuttade
han in och ut bland rötter och stenar. Han springer alltid
på det viset. Han vet, hur gnistrande svart hans päls är,
vilken skottavla för ugglor och hökar den utgör. Därför
springer han aldrig mer än ett par meter utan att hoppa
åt sidan och föredrager alltid de svarta stenarna och rötterna
att röra sig på.
En kungsfiskare dök ned i stimmet av småfisk, vars lek
krusade vattnet framför mig. Längre ut sänkte sig en
fiskhök nedåt med tungt sus och steg uppåt med en stor karp
i klorna. Men ingen av dessa vildmarkens skarpsynta
invånare såg mig eller visste, att jag iakttog dem.
Då kom en bred, vågi g, blå linje hastigt glidande ned längs
den gröna sluttningen på andra sidan — den blå hägern kom
till sitt morgonfiske.
Mitt emot mig, just där råbocken stått, fällde han ihop
sina stora vingar. Halsen böjde sig starkt tillbaka, och de
långa benen, som han sträckt bakåt under sin snabba flykt,
svängde likt två pendlar under honom, då han med lätta
fötter landade på den gyttjiga stranden. Hägern kände
fullkomligt sin jaktmark, kände varje strömdrag och varje liten
vik, där det myllrade av grodor. Han kände trakten, som
man känner sin födelseort. Men lika försiktig och vaksam
var han ändå. I det ögonblick han landade, rätade han upp
sig och stod där nästan lika lång som en människa och lät
sin skarpa blick en enda gång glida stranden runt. Hans
huvud med de klara gula ögonen och den långa gula
näbben vände och vred sig runt kring hans långa hals likt
en förgylld vindflöjel på ett kyrktorn. Då flöjeln vände
sig mot mig, höll jag andan för att vara fullkomligt
orörlig. Jag var övertygad om att jag var så väl gömd, att
intet öga kunde upptäcka mig på detta avstånd, och då
hägerns blick långsamt passerade mig, myste jag av
belåtenhet.
Men jag glömde alldeles, att fåglar aldrig se rakt
framför sig. När hägerns näbb hade svängt ett stycke förbi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
