Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 95. Den blå hägern. Efter William J. Long
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min näsa, just tillräckligt för att hans vänstra öga skulle
kunna riktas mot mig, stannade han ögonblickligen. Han
hade sett mig vid första ögonkastet och visste, att jag
ej hörde hemma där. Under en dryg minut rörde han
icke en muskel. Han tycktes se tvärs igenom mig. Så
kröp han ihop på det obeskrivligt tafatta sätt, varpå alla
hägrar börja sin flykt, och sneddade tungt uppåt till det
högsta trädet på stranden. Där satt han en lång stund stilla
och tittade på mig. Jag hade inte ens blinkat, och ändå
hade han sett mig alltför tydligt för att kunna vara lugn.
Återigen kröp han ihop, höjde sig högt över trädtopparna och
flög med säkra vingslag till en ännu mera undangömd sjö,
där det ej fanns någon människa, som kunde iakttaga eller
störa honom.
Vad jag nu sett hade bara ökat min lust att lära
närmare känna den skarpsynta fågeln. I synnerhet var jag
ivrig att få se honom på nära håll, då han fiskade. Längst
inne i den lilla viken, där det fanns rikligt med grodor,
byggde jag därför upp en liten skärm av kvistar under de
låga, täta grenarna av en idegran och gömde mig där.
Nästa morgon kom han icke tillbaka, ej heller fanns det
spår av honom på stranden. Han kände tydJigtvis till den
regeln för en god fiskare att icke hemsöka en damm eller
ett fiskställe alltför ofta, hur bra fisket än är. Tredje
morgonen kom han tillbaka och så den sjätte kvällen och den
nionde morgonen. På det viset växlade han regelbundet
om, så länge jag iakttog honom.
Den sjätte kvällen hade jag det bästa tillfället att ge akt
på hans egendomliga sätt att fiska. Jag satt bakom min
lilla skärm vid bäverdammen, då han kom spatserande på
stranden. Han svängde sakta sitt vindflöjelshuvud, tills han
upptäckte en groda. Då klev han med största försiktighet,
långsamt och begrundande, ut till den. Han visste tydligtvis
lika väl som jag, hur vaksamma grodorna äro, och hur kvickt
de dyka ned och gömma sig vid första skymten av fågelns
styltlika ben.
Närmare och närmare kom han men stannade orörlig,
när han trodde, att grodan såg honom. Så fortsatte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
