Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 96. Vildhästen, som ingen kunde fånga. Efter E. Tompson Seton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stund, och det skulle nu vara en lätt sak att överrumpla
och fånga dem, det ena efter det andra.
Det fanns blott en svag punkt i programmet: Svarta
hingsten, hela jaktens orsak och mål, tycktes vara av järn.
Hans outtröttliga, svingande lopp var lika snabbt och
kraftigt som den morgon, då jakten börjades. Upp och ned sprang
han, sammanhöll hjorden och uppmanade den både med
gnäggningar och föredöme att söka undkomma. Men det
var slut med stona. Flocken var i Jos händer. Men den,
som var hela jaktens pris, han var lika oåtkomlig som
någonsin.
Det här var en gåta. Jos kamrater, som kände honom väl,
skulle ej ha blivit förvånade, om de fått se honom i
plötsligt raseri försöka skjuta ned hästen. Men Jo hade intet
sådant i sinnet. Under hela denna förföljelsevecka hade
han dagen i ända givit akt på hingsten och inte en enda
gång sett honom galoppera. Hästkännarens beundran för
en ädel häst hade vuxit och vuxit, tills han nu lika så gärna
kunnat skjuta på sin egen bästa häst som på detta
utomordentliga djur. Han undrade till och med, om han skulle
nöja sig med den ståtliga summa, som utgjorde priset. Ett
sådant djur var ju i sig själv en förmögenhet som avelshingst
för en hel stam av travare.
Men priset återstod ännu att vinna, och tiden var
kommen att avsluta jakten. Jo hämtade sin bästa häst. Den
var ett sto av östligt blod men uppfödd på prärierna. Den
var snabb och uthållig, och Jo tog den för jaktens stora
avslutning. Det hade nu varit en lätt sak att fånga stona
med lasso. Men det var icke längre nödvändigt. De kunde
utan svårighet skiljas från sin svarta anförare och drivas
hem till inhägnaden. Men anföraren! Han såg alltjämt ut
som den otämda styrkan. Jo var dock bara glad över att
ha en värdig motståndare, då han nu red fram för att
pröva sin lycka. Han samlade ihop lasson i de finaste
ringlar över vänstra handen. Sedan sporrade han för första
gången under denna jakt sin häst och red rakt fram mot
hingsten, som stod en kvarts mil därifrån. I väg satte denne,
och i väg satte Jo. Båda gjorde sitt bästa. Men de för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
