Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 101. Booker Washington. För Läseboken av Ruth Englund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den lilla hyddan. Om vintern däremot blåste vindarna friskt
genom alla gluggar och hål, och det blev fruktansvärt kallt
därinne.
När Booker var tre år, bröt det stora slavkriget ut.. Det
varade från år 1861 till år 1865. Nordstaternas mål var
slavarnas frihet, under det att man i sydstaterna, där slavarna
funnos, ville behålla slaveriet. Men medan de vita i
sydstaterna kämpade mot negrernas sak, höllo deras
negerslavar vakt om deras hem. Och när någon av de vita kom
sårad tillbaka, så var det hans livegna, som vakade natt
efter natt över honom.
Booker var för liten för att kunna förstå, vad detta krig
betydde för hans folk. Men han märkte, hur slavarna
samlades kväll efter kväll för att tala om Lincoln, sin ädle
beskyddare, och om hans armé. Och långt frampå nätterna
hörde han dem sjunga sånger om friheten, som en gång
skulle bli deras. Ack, de hade sjungit samma sånger många
gånger förr, men då var det en frihet på andra sidan graven
de drömt om. Då hade de sjungit långsamt och vemodigt.
Nu däremot klingade sången full av jubel och längtan. Och
en morgon vaknade Booker av att hans mor låg på knä och
bad till Gud, att Lincoln skulle segra, medan tårarna
strömmade utför hennes kinder.
Någon tid därefter kallades alla slavarna upp till »stora
huset», där deras ägare bodde. Där stod en främmande herre,
som läste upp en lång skrivelse för dem. När han hade
slutat, började negrerna hoppa och dansa, och Bookers mor
böjde sig ned och kysste sina små gossar. Booker såg, att
hon grät, men han visste, att det var glädjetårar. Han
förstod, att nu hade det skett, som hans mor så länge bett
till Gud om: slavarna voro fria.
Vilket jubel rådde inte i de svartas hyddor den dagen!
Under de följande dagarna begåvo sig de flesta slavarna
bort från plantagen på någon tid. De ville liksom
övertyga sig själva om att de nu verkligen fingo komma och
gå, som de ville. Men då de kommo tillbaka, voro de
allvarliga. Friheteij. hade de, det visste de nu. Ingen vit
man skulle äga dem som förr. Men ingen vit man skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
