Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 101. Booker Washington. För Läseboken av Ruth Englund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Booker, som längtat mer än någon annan efter denna
skola, kan fick inte börja. Styvfadern förklarade, att
pojken måste sköta sitt arbete. Han fick nöja sig med att gå
och hälsa på läraren en liten stnnd på kvällen, när arbetet
för dagen var slat. Till slut lyckades dock Booker ordna
det så, att han fick komma över i den riktiga skolan. Men
från klockan fem till nio om morgnarna måste han arbeta
i saltverket, och efter skolans slut skulle han också arbetax
där ett par timmar.
Tyvärr var vägen till skolan så lång, att Booker aldrig
kom fram, förrän läxan redan var förhörd. Då passade han
på en gång, när ingen såg honom, och flyttade fram
saltverkets klocka en halv timme. Men det dröjde inte många
dagar, förrän förmannen upptäckte, att klockan gick galet.
Då blev den borttagen. Och Booker kom åter för sent.
När Booker hade arbetat två år vid saltverket, kom han
till kolgruvorna, som försågo saltverket med kol. »Finns
det någon mörkare plats än en gruva!» utbrister han många
år senare på tal om denna tid. Det var en engelsk mil från
gruvöppningen och ned till brytningsorterna, och flera gånger
inträffade ras och explosioner. Booker gick alltid omkring
därnere med ångest i hjärtat. Värst var det, när han gick
vilse i någon av de mörka gångarna, eller när hans lykta
slocknade och han fick treva sig fram i det svarta mörkret.
Han vantrivdes alltid nere i gruvan, och mer än en gång
brukade han tänka på hur annorlunda allt skulle ha varit,
ifall han hade varit en vit gosse i stället för en svart. »Jag
brukade måla ut för mig själv», berättar han, »den ambition,
som en vit gosse naturligtvis måste besjälas av. Inga
gränser voro ju satta för hans verksamhetslust eller hans
framtidsförhoppningar. Jag avundades honom, ty varken hans
hudfärg eller börd hindrade honom från att bli kongressledamot,
guvernör eller president. Jag föreställde mig ofta, hur jag
skulle handla, om jag vore i hans ställe. Jag skulle börja
nedifrån, och högre, allt högre skulle jag klättra, till dess
jag slutligen nådde lyckans översta pinne.»
Men en dag hörde Booker ett par negrer där nere stå
och tala om något, som kom honom att lyssna. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
