Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 101. Booker Washington. För Läseboken av Ruth Englund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för elevernas räkning. Efter ett par tre år var summan så
pass stor, att dessa lärjungar kunde övergå till dagskolan,
där de nu själva kunde bekosta sin undervjsning. Booker
Washington säger sig aldrig ha haft mera intresserade elever.
Han kallar dem »den styva klassen».
Han hade emellertid inte undervisat denna klass fullt
ett år, förrän han fick begynna sin egentliga livsgärning.
Rektorn vid Hamptons skola erhöll en dag ett brev från
ett par herrar, som frågade, om han kunde rekommendera
någon, som vore villig att bli ledare för en negerskola i
Tuskegee1, där negrerna utgöra det stora flertalet av
befolkningen. Rektorn rekommenderade Booker Washington, och
denne blev omedelbart antagen.
Ar 1881 kom Booker Washington till Tuskegee i den
tron, att han bara hade att sätta sig i katedern och börja
undervisningen. Men han fick snart veta, att han först måste
skaffa ett skolrum. Det enda, som stod att uppbringa, var
ett gammalt fallfärdigt skjul, där det regnade in. Men efter
några månader lyckades Booker Washington komma över
en gammal plantage utanför Tuskegee. »Stora huset», där
den forne ägaren hade bott, var nedbränt, men där fanns
en gammal hydda med kök och matsal, och i närheten lågo
ett stall och ett hönshus. Dessa båda hus gjordes rena och
fingo under den följande tiden tjäna som klassrum.
Under denna första tid reste Booker Washington ofta
omkring för att se, hur negrerna där i trakten hade det,
och för att tala om för dem, att de nu hade en skola i
Tuskegee. Han kom snart underfund med att negrerna alls
inte förstodo sig på att hushålla. All mat köpte de i
närmaste stad, fastän de mycket väl kunde ha odlat köksväxter
på sin egen mark. »Det föll dem inte in att odla annat än
bomull», berättar Booker Washington, »men den växte också
alldeles inpå tröskeln till deras bostäder.»
»Många gånger», fortsätter han, »upptäckte jag en 60-dollars
symaskin i dessa hyddor, fast alla där gingo klädda i köpta
kläder. Symaskinen hade de fått på avbetalning. Granna
silver- och guldur bestodo de sig också med. En gång åt
^ttalaa: töskedsjé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
