Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ny belysning menskligKetens både forntid och framtid.
Dess stora verk var menniskans myndighetsförklarande.
Den politiska och religiösa despotismen framtvingade
medvetandet om menniskans värde och betydelse som sådan och
på samma gång om det konstlade och onaturliga i många
af de genom århundradens arbete skapade former, livaruti
hon lefde och rörde sig. Men i grunden uppfattades
menniskan blott som ett naturväsende, och man misskände
det personliga, för hvilket man kräfde aktning. Deraf
kom denna förunderliga blandning af sant och skeft, som
utmärker hela denna tid. Med energi och djerfhet vände
den sig mot allt, som inom kyrka och stat stred mot de
rättigheter, dem man ånsåg oförytterligt tillkomma
menniskan, kämpade för erkännandet af menniskans frihet och
värdighet, för tanke- och trosfrihet, för kärlek och
tolerans, i korthet, för hela mensklighetens uppfostran till
lycksalighet; ty lycksalighet sattes som menniskans
yttersta mål. ”Alla de bättre under denna tid,” säger Hettner,
”lifvas af en varm och handlingskraftig menniskokärlek,
en ungdomsfrisk entusiasm och offerglädje för
mensklighetens sak.” Men vid sidan om dessa tidens förtjenster,
detta ädla svärmeri, står ett afgjordt förakt för det
förflutna och för den historiska utvecklingen. Just det, som den
förflutna tiden skapat, var det, som nu skulle
undanskaffas; det blef ett axiom, att allt, som var, var fördömligt.
Det sjelftillräckliga menskliga förnuftet förkastade all
uppenbarelse, och i religionen såg det endast herrsklysten
prestlist, sedeläran skulle intaga religionens ställe och
dygden gudsfruktans: men från förkastandet af den
uppenbarade religionen gick man snart till förnekande af en
gud; i ateismen drunknade dygden, och för tron
adopterades vantron. I staten såg man endast ett tillfälligt
fördrag, och derifrån var icke vägen lång till det helas
sönderfallande i för^ hvarandra likgiltiga delar; den enskilde
och hans passioner upphöjdes till högsta princip. Klart
var, att en sådan tid skulle förete storartade uppenbarel-
6*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
