Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik den fjortonde. Sorgespel i fem akter - Tredje akten - Sjunde scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
Att strax i deras bröst min hela galla gjuta.
Låt tunga fjättrar dem i hemska kulor sluta;
Dit vill jag komma sjelf, min hämd att nära få,
Och när hon ledsnat har, ett jern uti dem slå.
Sophia.
Ack! Sture, tala, bed, ditt lif är ju i fara.
Sture.
Man Catilina hört med fräckhet sig försvara;
Men Aristides teg. (Till Erik.’) Se här mitt bröst: jag
dör.
Hur nöjdt, om med min död min kung jag lycklig gör.
Erik.
Med ett så modigt prål, som lastens smink plär vara,
Tro ej du mig bedrar.
Sophia (till Eriks fötter).
Du bör mitt lif ej spara.
Jag hatat dig, ej han. Till dina knän du ser
Ditt blod, din faders blod, som nåd för dygden ber.
Om kärlek är ett brott, som straffas bör med döden,
Så stöt mig ner, gör slut på mina grymma öden.
Men Sturen ? se, min kung, hur menlös blick han bär;
Säg, finner du ett drag, som icke ädelt är.
Erik (stöter henne ifrån sig).
Vakt! gör hvad jag befallt.
Sture.
Min arma mor! Sophia!
Min kung! låt sonens blod sin far i dag befria.
Sophia.
Är du på jorden Gud, hans urbild äfven blif:
Förlåt ett menskligt fel, och skygd åt oskuld gif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
