Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Första resdagen. Inträde i Schweitz. Morgon i Bern. Afton vid Enghi. Hvad alperna och solen sade mig. Thun. Titanerna på nära håll. Bad i Aar. Drottning Bertha. Ankomst till Lausanne. Kulna dagar. Nya bekantskaper. Tafla öfver Schweitziska förbundsstaten. Kapellet ”des Terneaux.” Den fria kyrkan. Frågor och funderingar, som fört mig till Schweitz. Ad. Vinet. Teckning af Lausanne och dess hvardagslif. ”À la Montagne!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min själ uppstego aningar, syner, som tycktes mig
profetiska, ty de kommo ej på reflexionens vägar. De kommo
omedelbart — jag vet icke huru eller hvarifrån — såsom
hägringar af hvad som skulle komma. Jag hade blott
ämnat resa genom Bern på vägen till Lausanne. Min resas
mål var ett års vistande och stilla studier vid stränderna
af Genfersjön. Men i denna stund vidgade sig horizonten;
det var mig såsom såge jag solhvarf på solhvarf lysa öfver
min väg, en väg långt i fjerran, och såsom skymtade ur
molnen tinnarne af uråldriga, ryktbara städer, — jag vågade
icke ännu gifva dem namn. Den underbara synen försvann
med färgspelet, med tonerna, som framlockat den. Men
hvad som stod qvar, hvad som ännu står qvar i min själ
af denna oförgätliga morgon och afton, är känslan af inre
oförsvagad kraft och helsa, samt aningen om en större
uppgift för min resa, än jag sjelf gifvit densamma.
Jag var fri åter, efter några mörka, orofulla år, fri,
icke af egenmäktig handling, utan löst af Guds mäktiga
hand. Jag hade framför mig en obestämd tid att i frihet
och frid egna mig åt länge närda frågor och forskningar.
Väl! jag skall lefva för dessa, söka bemäktiga mig mina
halfva tankar, det ännu blott till hälften för mig uppgångna
ljuset, och se om de kunna föra mig till något helt. Må
sanningens ande, som allena jag vill följa, leda mig huru
och hvart han vill! —
Så sade jag mig, och lugnade mina upprörda känslor
med en vanilj-glace — den var förträfflig — som jag
förtärde sittande på en stenmur under träden. Solen gick
ned, det fantastiska molnspelet bland alperna slocknade,
musiken upphörde, de få lustvandrande på terrassen
lemnade den parvis eller i grupper, och ensam, men lycklig,
gick jag i aftonens skymning tillbaka till Bern. ”Ensam
är jag, ej allena!”
Men Oberlandets Titaner hade verkat på mig alltför
mäktigt för att jag skulle kunna så, utan vidare, vända
dem ryggen. Nej, jag måste skåda dem på närmare håll,
so deras glänsande ispalatser, höra deras strömmars brus.
Om några timmar kunde jag vara i Thun och Interlaken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
