Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Rossinières. Vår stora bikupa. Högdalens lif. Gångstigen. De unga flickorna och söndagsskolan. Chateau d’Oex. Mitt ”chateau.” Mötet vid La Lechevette. Vandringar i alpdalarne. La Comballaz. Les Ormonds. Pêre Ansermèz. Högdalarnes folklif. Den fria kyrkan. Framtidens kyrka?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
mot romerska kyrkan protesterande församlingen, och med
skäl. Denna vinst var outsäglig! — —
Att hafva satt de heliga skrifterna i folkets händer:
att hafva, såsom dessa, lärt, att. icke af yttre verk, utan af
hjertats tro allena beror menniskans högsta väl eller ve —
det synes mig Luthers och reformationens största verk.
Detta var ock dess rena behållning, och källan för en
oändlig utveckling. Men just i begynnelsen af denna
utveckling, då den pånyttfödd» kyrkan skulle bilda sig,
uppstodo svårigheter och motsägelser, som — splittrade henne
inom sig sjelf. Man vet det väl: Guds Ord i den Heliga
Skrift skulle allena vara den nya kyrkans grund och
rättesnöre. Men nu framstodo de nya lärjungarne hvar och
en med den Heliga Skrift i sin hand, och ingen fattade
och förklarade den alldeles lika med du andra. Kyrkans
byggmästare kunde ej blifva ense om byggnaden. Hvar
och en ville bygga den på sitt vis. Så uppstodo skiljda
kyrkor och sekter, som, äfven då de voro öfverens i
hufvudsak, kände skiljaktigheterna nog stora för att då —
och än i dag — bekämpa hvarandra såsom fiender.
Den romerska kyrkan triumferade ropande : "Hvar är
"nu er kyrka? livar är er enhet, hvar er sammanhållande
"medelpunkt?" Och så ropar den än i dag.
Protestantismen svarar såsom vi redan anfört, men känner hemligen,
att det svaret ej räcker till, och söker ett fullständigare, i
det den ser sig om efter sin högre enhet, viss om att den
måste finnas, men — — har jag orätt då jag säger, att
den ännu icke. funnit eller icke fattat den?!... Ack!
Mycket har jag frågat och forskat, farit öfver land och vatten,
sökande i böcker och hos menniskor för att få reda derpå,
för att få ett svar, godt, fullt, tillräckligt, ett svar, med
hvilket man kunde tysta bespottaron, upplysa tviflaren och
gå fram sjelf med själen ljus och tillfredsställd. Ty frågan
gäller icke protestantismens grund allena, utan öfverhufvud
grunden för all mensklig visshet, den gäller menniskans
rätt, det vill säga menniskans förmåga att fatta sanningen,
att sjelf något bestämma oeli besluta i de högsta frågor, i
dem, som djupast röra hennes själ, hennes väl eller ve.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
