Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8a. Neuchâtel. Ett hem på höjden. Charles Secrétan. Utflygter. De industriella högdalarne: Chaux de Fond, Locles och Travers. Ön S:t Pierre. Federalfest i Bern. Åter vid Leman. Chamounix och S:t Bernard. Hvila vid ”de lefvande vattnen.” Sista dagar i Schweitz. Monte Rosa. Till Italien!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•223
och beslöt mig för den vådliga färden. Men hur jag
ångrade det, då jag midt under den upptäckte dess natur!
Ty icke blott löpte man jemt fara att slinta och falla under
stigandet öfver isvågorna, men man befann sig allt som
oftast vid breda remnor uti ismassan, af två till trehundra
fots djup, och öfver dessa måste man hoppa utan annat
fotfäste, än en glatt isvåg eller kulle. Jag kom nu
verkligen i en tyst förtviflan öfver att ha börjat detta
företag, i synnerhet som jag hade med mig Louise Coulin.
Om något skulle tillstöta denna unga flicka, om jag icke
skulle kunna återlemna henne till sina föräldrar, så — ville
jag icke lefva. Jag tänkte på att vända om; men min
guide försäkrade mig, att vi hade den värsta delen af vägen
bakom oss, att den som återstod var jemförelsevis ej så
svår. Sjelf föll han omkull mer än en gång under den
slippriga vandringen. Mod en ångest, som ej kan
beskrifvas, följde jag med ögonen Louise, som gick framför mig
med sin guide, så lätt och behändigt, som om de dansat
menuet. Denne guide var ung och blott sedan ett halft
år intagen i Chamounix-guidernas skrå, och ingaf mig
derföre mindre trygghet; men ban var lättfotad och behändig,
och derföre i grunden bättre än min gamle, säkre, men
mycket tungfotade ledsven. Min guide var en bonde,
Louises en kavaljer. Louise, dessutom, var ung och stark,
säker på sina fötter; hon njöt af färden och tänkte ej på
faran. Men jag!.. Och när vi nu befunno oss midt på
ishafvet och man bad mig betrakta de praktfulla väggarne
af ett bredt isgap, i hvars djup strömmar dåna, och
kallade mig att beundra glansen och vidden af isfloden, som
härifrån ses ända upp i skötet af bergen, ur hvilka den
födes — då kände jag mig såsom en lifdömd med repet
om halsen, hvilken man gör uppmärksam på "clen sköna
utsigten"... Men jag sade intet, och på Louises glada
uppmaning tog jag små is-stycken och lät smälta i munnen.
Detta och min unga väninnas lysande blickar uppfriskade
mig. Solen sken hett och isen smälte; sednare delen af
vägen gled och plaskade man i en verklig ismörja. Iluru
förtjust var jag då jag åter hade fast fot på jorden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
