Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. I Rom. Första intrycket. Första vandringen i gamla och nya Rom. Påfven. Yttersta domen. Kyrkliga fester. Salongs-lif. Folk-lif. Mirakeltro. Katakomber. En skaldinna. Juldagen i Vatikanen. Barnpredikningar. S. Paulo fuori de Mure. Omvändelseförsök. Litet af hvarje. Slut på året 1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
verld i galadrägt, med präktiga vagnar och hästar. Det
är grannt spektakel! Men bortom detta är något större
och grannare ännu, skådespelet af sjelfva Rom, med dess
hundratals kyrkor, kupoler, obelisker, alltifrån Vatikanen
och till Capitolium, och bortom staden landet, och bortom
detta den vestra horizonten, der solen går ned i italiensk
färgprakt, upplysande ännu med sin sista stråle den eviga
stadens tinnar och Monte Pincios lagerlundar.
När sednare den andra klarheten upplyser himmelen
och stiger öfver staden, — — detta är en syn att se, ett
skådespel att njuta, på hvilket man icke blir mätt under
aftnar sköna, som dem vi hittills haft i Rom.
En tredje utflygt — under de första dagarne i Rom
— gjorde jag i vagn med Jenny och den unge
Schweitse-ren, professor Bonnèt, på Via Appia, förr en allmän
stråkväg, nu en öfvergifven "via sacra", en storartad promenad
emellan förfallna grafmonumenter, hvilkas massiva ruiner
sträcka sig flera italienska mil öfver romerska campagnan.
Det gamla Romas mäktiga familjer älskade att bygga vid
den allmänna vägen minnesvårdarne öfver sina döda, kanske
för att åskådliggöra lika mycket kärleken till dessa, som
sin egen makt och förmögenhet. De flesta monumenter äro
nu endast stora grushögar, på hvilka man upprest de
bildt-huggerier och stöder man funnit i jorden eller bland
gruset. Cecilia Metellas graf är den enda till det yttre väl
bibehållna; dess inre är en grushög. En skön
marmorrelief af blommor och andra prydnader omgifver, som en
krans, det runda tornet. Inskriften — äfven till större
delen bibehållen — talar om "en ung och skön qvinna,
död i sin ålders blomma, till hvars minne denna vård
blifvit rest af hennes sörjande make och fader."
De inskrifter, som blifvit funna på Via Appias
grafvar, vittna om saknad öfver de döda, aldrig om hopp om
återförening. På en mängd sarkofager och graffriser
ses de döda sitta eller ligga, såsom vore de lefvande.; några
tyckas bedja. Många hufvuden hafva stor individualitet.
Ibland framstår ur dessa grushögar en hvit marmorgestalt,
skönt draperad, men utan hufvud och händer; ibland ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
