Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. I Rom. Första intrycket. Första vandringen i gamla och nya Rom. Påfven. Yttersta domen. Kyrkliga fester. Salongs-lif. Folk-lif. Mirakeltro. Katakomber. En skaldinna. Juldagen i Vatikanen. Barnpredikningar. S. Paulo fuori de Mure. Omvändelseförsök. Litet af hvarje. Slut på året 1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
räckes ur grafven en hand eller stiger en half figur. Det
är en gata mellan grafvårdar öfver en ofantlig kyrkogård, ty
som sådan kan man betrakta den ödsliga romerska
Cam-pagnan. Till venster är den beströdd af ruiner af kolossala
vattenledningar, som under kejsaretiden förde floder och
sjöar till Rom och ännu, ehuru afbrutna, förstörda, glädja
ögat genom de sköna proportionerna af deras arcader.
Till höger har man en omätlig prairie, utan annan
gräns än hafvet, som likväl icke ses härifrån. Nejden
är öde; blott på ett par ställen ser man några kojor
och träd. Egerias bäck genomskär här Campagnan och
förer, längre bort, till den sköna lunden, som — jag skall
besöka en annan gång. Vi fortsatte vår väg ända till
stället, kalladt det runda tornet, den högsta punkten på
vägen och för utsigten den mest betydande. En liten
bondgård har här blifvit inbygd i en grafruin; utanför stod en
flock får, för tillfället lika orörliga, som den. Framför
oss på Albanobergens afsatser se vi, i det blå fjerran,
städerna Albano och Frascati, och längre bort, till venster,
lysa ur mörkgrön skog de hvita husen af Tivoli och villa
d’Este. Vid vestra horizonten begränsas utsigten af
Sabi-nerbergen, hvilkas spetsar nu voro betäckta med snö.
Långsamt foro vi tillbaka mot Rom, under det solen
sjönk i prakt bortom det oändliga fältet och målade
Campagnans aquedukter och torn med allt varmare färger.
Allt större växte deras skuggor. Vägen var lika ödslig,
som hela nejden, genom hvilken den gick. Vi mötte
endast några få "Contadini" (landtbrukare), som vände åter
till sina hem. Den stora stråkvägen för folk och vagnar
går nu en half mil härifrån, och Via Appia är blott en
väg för gamla minnen och nyfikna resande.
Efter några dagars trägna forskningar lyckades jag
att finna trefliga rum vid Corso, det moderna Roms stora
lifsådra. Vi hafva der en god värdinna, en liten pigg och
qvick "donna" (eller tjenarinna), som sörjer för vårt
hushåll, och vi kunna redan intyga sanningen af sägen: att
man ingenstädes kan lefva så bra och för så godt pris,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
