Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Trinità di Monte. Omvändelsen. Audiens hos Påfven. Litet om påfvarne och S:t Petrus. Stor-hertiginnan Helena. Fyra kardinaler. En nunne-invigning. Fastlagspredikningar. Carmeliter-munken, Père Marie Louis. Utfärden till Frascati och Tivoli. Den heliga veckan. En afsvärjelse. Fest och fara. ”Retraite” i Sacré Coeur. Omvändelsekamp, i ondo och i godo. Ännu en afsvärjelse. Flyttning till Capitolium. Nytt lif. Små upptäcktsresor och erfarenheter. Katholska kyrkan under Maj månad. Min behållning. Afresa från Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•254
"sätta öfver mycket den som varit trogen i det lilla",, han skall
gifva dig makt och tillfälle att, efter den förmåga du
förvärfvat, verka för den du älskar. Detta hörer till Guds
andliga naturordning. Menniskorna — enskilta eller
generationer — äro evigt förbundna, så här som härefter. Dödens
tillfällighet kan ej lösa andliga band. De förutgångna
verka för oss, och vi för dem, i godt eller ondt, allt efter
som vi äro förenade med eller Bkiljda från lifvets eviga
urkälla. Det kan icke vara annorlunda. Och huru mycket
vigtigare, skönare och fullständigare blir ej vårt lif här på
jorden, då vi fatta dess förhållande icke blott till kommande,
utan äfven till förutgångna slägten!
Att ett mellantillstånd och en mellantid måste finnas
för de millioner ofärdiga själar, som lemna denna jord,
innan deras slutliga boningar blifvit bestämde såsom följd af
deras handlingar här, det är likaledes en fordran af
rättskänslan och det sunda förnuftet. Menniskoslägtets äldsta
trosläror hafva antagit detta, och christendomen har icke
motsagt denna lära eller andra läror, som af urminnes tid
framgått ur mennisko-medvetandets djup. Christendomen
har lärt oss att känna Gud, vårt eget väsens oförstörliga
lif och dödens vanmakt öfver detta. Detta behöfde vi
upplysas om, och det är nog.
Läran om Indulgenzerna, i hvilken jag funnit ett
outredligt chaos af meningar, (bland hvilka katholikerna
sjelfva antaga ganska motstridiga), torde hafva den sanning
på djupet, att den eviga, allmänliga kyrkan — men som
icke är den påfliga! — har rått att befria den ångrande
syndaren från straffet, rätt att gifva honom makt att verka
äfven befriande för andra. Också detta är andlig
naturordning, ty det är en ordning af rättvisa och kärlek. Men
denna lära af anda och sanning har den romersk-katholska
kyrkan förvändt till en död mekanik, en godtycklig
aflats-lära utan sammanhang med sedlig och andlig ordning. Och
detta är icke att undra på, då sjelfva dess begrepp af
kyrka blifvit ett petrifikat. Ty, enligt detta, är det icke
de i Christi anda lefvande, som utgöra kyrkan, utan de
som medelst påflig sanction och presterliga händers på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
