Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. San Gennaro’s underverk. Kungliga familjen i Neapel. Museo Borbonico. Inrikes-ministern Bianchini. Det inre af Neapel; det innersta. Välgörenhetsanstalter. De vackra klostersystrarne. Neapels styrelsesystem. Utfärder till Caserta och Portici. Villa Reale och kometen. Folktheatern i Neapel. Nya bekanta; nya bekymmer. Prinsen af Villa Ombrosa och Prinsessan Ilse. En dag i Pompeji. Ädelmod och förtviflan. Hastig resa till Sicilien och — slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•890
vid månde lösas eller än fastare tillknytas, rent och godt
ändå skulle förhållandet blifva; det halfva och haltande
skulle försvinna. Ack! så har jag ofta känt och trott, och
jag har handlat derefter, men . . .
Elsa var uppstigen. Hon satt vid pianot och
fantiserade, synbarligen glömsk af att andra personer voro i
närheten. Jag gick ut på balkongen vid salongen och kände
en egen njutning af att lyssna till hennes variationer af
några få toner, hvilkas innerlighet och ljufhet gingo mig
till hjertat, och hvilka ständigt återkommo, alltid med en
ny accent. Jag kände att de kommo ur hennes hjerta,
och anade deraf allt godt. Skymningen tilltog, man
började tända lamporna i Villa Reale; eldströmmarne på
Vesuvius glimmade, ehuru nästan orörliga, ännu röda genom
det stigande mörkret. Allt ännu spelade hon, modulerande
samma ljufva, innerliga, melankoliska toner. "När hon
slutat’, så sade jag mig, "skall jag kalla henne hit ocli vi
skola tala!" Då öfverraskades jag af hastiga steg och af
en stor gestalt helt nära mig. "Waldo,!" utropade jag glad
och räckte honom handen. Han tryckte den och jag kände
att hans var brännande.
"Jag sökte er", sade han sakta, "jag ville säga er —
farväl!"
"Farväl? Huru? Hvarföre?"
"Jag reser, ännu denna natt", återtog han, i det han
talade högt oeh hastigt, liksom med dämpad rörelse, "reser
till Sicilien och derifrån till Grekland eller till
Alexandria — jag vet ej hvilketdera — med första fartyg. Jag
kan ej, jag bör ej stanna längre, för hennes och för min
egen skull. Jag vet det nu, jag har sett det, förstått det,
— hon älskar mig ej, hon kan ej älska mig; bon liar
velat, har försökt det, men — hon kan ej , och jag vill och
skall icke tvinga henne att blifva min utan kärlek. Nej,
jag vill ej tilltvinga mig detta barn, ej missbruka hennes
hjertas godhet eller svaghet. Kärleken till henne,
aktningen för mig sjelf förbjuda mig det lika . . . Jag skulle
förakta mig 0111 . . . Säg henne att jag alltid skall älska
henne, men att hon är fri. Men säg henne det först se-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
