Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. San Gennaro’s underverk. Kungliga familjen i Neapel. Museo Borbonico. Inrikes-ministern Bianchini. Det inre af Neapel; det innersta. Välgörenhetsanstalter. De vackra klostersystrarne. Neapels styrelsesystem. Utfärder till Caserta och Portici. Villa Reale och kometen. Folktheatern i Neapel. Nya bekanta; nya bekymmer. Prinsen af Villa Ombrosa och Prinsessan Ilse. En dag i Pompeji. Ädelmod och förtviflan. Hastig resa till Sicilien och — slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•389
runda, stora marmorbänken, i hvars ryggstöd står inristadt
med stora bokstäfver: Mamia Sacerdotessa. Bakom denna
bänk, i en dalfördjupning, står hennes sköna, ännu väl
bibehållna marmorminnesvård. På den tiden ärades några få
qvinnor, upphöjda genom skönhet eller medborgerliga dygder.
Detta var en stor tanke, och arfvet af den har kanske
vår tids folk ej vårdat, såsom sig bör.
Från en ännu väl bibehållen del af Pompejus murar
såg jag öfver staden. Lugn som en död på den
blomster-klädda båren ligger han på Campagna Felice vid Samos
utlopp i hafvet, omringad af Torre del Greco’s fruktbara,
med vinrankor klädda kullar vid Vesuvii fot. Bergets topp
rökte stilla, och i middagssolens glans tycktes det
kringsvept af en brokig sammetskåpa. De domnade
lavaström-marne glimmade derpå såsom glödande broderier. Volkanen
stod der lik en samvetslös despot, lugnt rökande sin
middagspipa i vällustigt far niente , medan offret låg vid
hans fot, utan klagan och utan knot, stumt för evigt.
Dock icke stumt; ännu tala ju dessa blickar ur
munkarne, dessa underbart själfulla blickar. Jag såg vid
afskedet från Pompeji ett par ögon, dem jag aldrig skall
förgäta. Det var nära grafvarnes gata, på en grå mur ett
qvinnohufvud med en hårprydnad af ormar. Ormarne hade
bleknat ända till otydlighet, men det unga. sköna ansigtet
framstod kraftigt, med ögon, fulla af tårar, fulla af en stum
förtviflan, riktade mot himlen. Denna sökande blick med
dess stumma, smärtfulla fråga, från den olyckliga, från
synderskan, lefde således äfven i det glada Pompeji, midt
ibland dessa sköna boningar, dessa lefnadslustiga fresker 1
Huru förtärande måste den ej hafva känts innan den fick
svar från den då ännu okända Gudomen! . . .
Då jag om aftonen återkom till Neapel, kände jag mig
såsom om jag fått ett bad i allvarliga, renande tankar.
Lifvet låg för min syn i ett ljus, som gaf mig känslan af att
kunna tala med min sommar-dotter så att — allt skulle
kunna åter blifva godt. På hvad sätt visste jag väl ej;
men klart måste det bli, och ehvad hennes förbindelse der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
