Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. San Gennaro’s underverk. Kungliga familjen i Neapel. Museo Borbonico. Inrikes-ministern Bianchini. Det inre af Neapel; det innersta. Välgörenhetsanstalter. De vackra klostersystrarne. Neapels styrelsesystem. Utfärder till Caserta och Portici. Villa Reale och kometen. Folktheatern i Neapel. Nya bekanta; nya bekymmer. Prinsen af Villa Ombrosa och Prinsessan Ilse. En dag i Pompeji. Ädelmod och förtviflan. Hastig resa till Sicilien och — slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•392
ka derpå, när jag ej ser, ej liör henne mer, när jag är långt
borta! O! detta barn! detta barn! . .
lian betäckte sitt ansigte med sina händer; jag hörde
att han grät.
"Waldo!" sade jag djupt rörd, "ni är ädelmodig. Och
ni sjelf ? . . ."
"Jag — skall dö ogift. Vid ensamhet är jag vand, vid
hjertats ensamhet! I min barndom var jag ensam och
kände det bittert. Sedan kommo det allmänna lifvets
bestyr och intressen och upptogo min uppmärksamhet, och jag
glömde tomheten i hjerta och hem. En gång trodde jag
mig älska och trodde mig älskad, men fann mig bedragen
och beslöt att icke mera söka sällheten i en qvinnas
kärlek. Så träffade jag detta barn, och för första gången har
jag älskat af hela min själ och hela mitt hjerta. Ja, jag har
dyrkat henne, denna unga qvinna, detta underbara barn;
jag tyckte mig viss om att göra henne lycklig; jag tyckte,
att vi passade för hvarandra; och denna kärlek och viljan
att lefva för henne gjorde mig ung på nytt. Kanske var
detta en sjelfförvillelse; kanske är jag för gammal för henne.
Ilon är så ung, så barn ännu. Huru skall väl hösten kunna
förena sig med våren ? . . . Nå väl; denna dårskap, denna
dröm är öfver. Glad skall min lefnads afton ej blifva,
men ej heller mörk. Jag kan arbeta, och . . . men jag
måste afbryta; det är sent. Säg henne, att jag älskar
henne, att jag alltid skall älska henne, och att hon skall
återse mig — som gammal gubbe, när hon är en blomstrande
lycklig maka och mor; ty då, då vill jag komma och se
henne . . . ännu en gång . . . Och nu tack och
välsignelse för er vänskap! Kom ihåg hvad ni lofvat mig och
— lef väl!"
Han omfamnade och kysste mig och jag kände på mitt
ansigte hans tårar. Sjelf grät jag som ett barn och kunde
knappt tala. Jag höll honom dock qvar och frampressade
de orden : lofva mig, att ni icke lemnar Sicilien, innan ni
ännu en gång hörer af mig!" Men ban svarade icke, tryckte
häftigt min hand och skyndade bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
