Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. San Gennaro’s underverk. Kungliga familjen i Neapel. Museo Borbonico. Inrikes-ministern Bianchini. Det inre af Neapel; det innersta. Välgörenhetsanstalter. De vackra klostersystrarne. Neapels styrelsesystem. Utfärder till Caserta och Portici. Villa Reale och kometen. Folktheatern i Neapel. Nya bekanta; nya bekymmer. Prinsen af Villa Ombrosa och Prinsessan Ilse. En dag i Pompeji. Ädelmod och förtviflan. Hastig resa till Sicilien och — slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S!>7
strykande lätt bort de tårar, som åter och åter qvällde fram
ur ögonens källor. Emellanåt nämnde de sakta hvarandras
namn; — det var musik! — Jag böjde mig öfver dem
och sade:
"Nu är det nog för detta ögonblick. Båda behöfva
ni hvila. Läkaren har, såsom jag hörer, förordnat åt Waldo
en kopp svag buljong kl. 12 i dag. Er lilla fästmö skall
sjelf bära den in till er, men till dess måste hon blifva
hos mig!"
Men de rörde sig icke; det var som om de icke ville
eller icke kunde förstå mig. Endast Waldo sade sakta :
"skiljas ? åter skiljas?" och han slöt henne innerligare till
sig och hon lät det lockiga hufvudet sjunka ned mot hans
bröst.
Jag talade till honom vänligt och lugnt: "Waldo,
skona henne; hon behöfver kanske, i denna stund, mera
omsorg än ni. Sedan den dagen då ni reste har hon
hvarken ätit eller sofvit."
Gode Gud!" utropade han, med ens kommen till
besinning. "Jag qvarhåller henne icke längre, sörj för henne,
vårda henne, till dess jag sjelf — snart — kan vaka öfver
henne! Stig upp, min älskade, gå, hvila dig, så att jag
snart, snart må åter få se dig, mitt barn, min själs ro och
helsa!11 Och han strök med sin hand smekande öfver det
lockiga hufvudet; men det rörde sig icke, det låg tungt på
det hvita täcket — liten Elsa sof. Det var nu tre dygn
under hvilka hon icke sofvit.
Sakta upplyfte han hennes hufvud, kysste hennes
panna, ögonlock och läppar; hon såg på honom liksom i
magnetisk sömn, log och lät, halft medveten, sig föras bort af
mig. Hon sof sedan i fyra timmar. Nära klockan tolf
spratt hon till och sprang upp i det hon ännu belt yrvaken
sade: ’’buljongen!"
"Godt, mitt barn! Du skall få den att bära in till
honom; men sätt dig nu och lugna dig, medan jag ringer
och låter hemta den hit."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
