Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. San Gennaro’s underverk. Kungliga familjen i Neapel. Museo Borbonico. Inrikes-ministern Bianchini. Det inre af Neapel; det innersta. Välgörenhetsanstalter. De vackra klostersystrarne. Neapels styrelsesystem. Utfärder till Caserta och Portici. Villa Reale och kometen. Folktheatern i Neapel. Nya bekanta; nya bekymmer. Prinsen af Villa Ombrosa och Prinsessan Ilse. En dag i Pompeji. Ädelmod och förtviflan. Hastig resa till Sicilien och — slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•96
"Han är ju här, han är bättre; du skall få se honom,
"sköta honom; allt skall bli godt!" sade jag upprepade
gånger till min stackars Elsa, som var blek, stel och nästan
liflös.
Hon svarade blott: "om han dör, så kan jag icke lefva."
’ Men ban skall icke dö, ban skall lefva’ , försäkrade
jag; "laga blott så att du icke dör af svält och oro, ty då
svarar jag för intet; och jag vill icke hafva besvär med
att begrafva er båda två!"
Hon måste småle, och jag kunde förmå henne att svälja
några droppar kaffe ’ för hans skull.’’
Så gick jag till hans dörr; hon följde mig darrande,
men beslutsam.
"Han sofver!" sade mig sakta hans betjent, "han är
bättre, gudskelof!" Den goda gossen hade tårar i sina af
glädje lysande ögon.
Vi gingo in. Waldo sof lugnt, men var mycket blek
och mycket förändrad.
"En häftig lcfverintiammation, säger doktorn!
hviskade Rafael. Men all fara är öfver nu; man har åderlåtit
honom sju gånger."
Liten Elsa låg på knä vid hans hufvudgärd, och tårar
efter tårar flöto stilla öfver de bleka kinderna under det
hon lutade sig öfver honom. Iian vaknade och såg henne.
Hade ban drömt om henne och trodde sig fortsätta
drömmen ? Visst är att han icke såg bestört ut. Iian såg länge
och djupt på henne, såsom ville han förvissa sig om att det
var hon ; derpå sträckte han ut sina armar, lade dem
omkring henne i det ban sade: "om detta är en dröm, så må
jag aldrig vakna!"
Jag vinkade åt Rafael, och vi gingo ut i förstugan en
stund, lemnande dörren till sjukrummet öppen. Derinne
var tyst, tyst som då förenade själar efter lång skilsmessa
åter mötas för att aldrig skiljas mer. Ord behöfvas då ej,
ord äro nästan störande; blickarnes språk är nog.
När jag efter tio minuter åter gick in, lågo de som
förut, hon på knä, med sina armar om hans hals, ban
försänkt i hennes betraktande, lycksalig och med sina fingrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
