Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. I Alexandrias hamn. Resa och ressällskap från Malta. Furstinnan och Professorn. Storm och stillhet. Pesten och protesten. Jag får ej se Pyramiderna. Men jag får se Palestina. Besynnerlig skickelse. En omvändelse genom David Strauss. Syriska hafvet. Ankomst till Palestina. Jaffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de nakna fötterna. Hon sparkade emot och höjde dervid
hufvudet. Ansigtet syntes mig vackert, men det vs»r
ned-söladt. af blod, som rann från näsan. För andra gången
kom den furielika qvinnan ut med en stor käpp i handen;
hon ryckte upp den unga flickan, drog och skuffade henne
in i huset, der jag förmodar att den olyckliga undfägnades
med bastonad. Ingen af folket på gatan tycktes se på
detta uppträde såsom något ovanligt eller värdt att
uppehålla sig vid.
Den andra scenen har jag nyss betraktat från
mina fönster. Midt emot dem ligger en turkisk boning
med en piazza, under hvars vida arkad en turk i grön
turban promenerade med majestätliga steg och sin tschibuk
i munnen. Nära derinvid äro tvenne fönster, ur hvilka
jag såg qvinnohufvuden titta fram. Mot skymningen
tillslöts luckorna till ett af dessa fönster, men det andra
förblef öppet, jag förmodar emot Hans Nåds, husherrns
befallning, ty på en gång fick jag höra slag såsom af örfilar,
skrik, häftiga röster, dels grälande, dels jemrande; —jag
såg den gravitetiska turken agera med benen såsom
utdelade han sparkar; luckorna tillslötos hastigt, rösterna
tystnade eller qväfdes — jag tyckte mig höra dem jemra och
klaga bakom de slutna luckorna, och turken i den gröna
turbanen och sidenfodrade kaftanen spatserade åter
maje-stätligt ensam på sin piazza, rökande sin långa pipa. Jag
frågade min cicerone under förmiddagen om den möjliga
anledningen till denna scen. Han ryckte på axlarne och
ansåg det bäst att icke bekymra sig om sina grannar."
Det är afton. Min goda professor har nyss hälsat pi
mig. Först i morgon vid middagstid vill furstinnan resa
härifrån, och då till Ramleh — en liten stad på vågen
till Jerusalem — der vi skola tillbringa natten. Nästa
dag fortsätta vi resan fram till Jerusalem. Vägen dit —
från Ramleh — lärer vara både svår och farlig, en tio
timmars väg. Detta och att resan måste göra3 till häst,
med arabiska sadlar, d. ä. mans-sadlar, låter mig hemllgen
bäfva och fråga: huru skall detta gå? Jag har, utan att
kunna pröfva dem, tagit de tvenne hästar, som man här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
