Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. I Jerusalem. Tillbakablick på resan från Jaffa. Vår karavan. Min ensliga färd. Ny värdighet. Luftens och landskapets skönhet. Ankomst till Ramleh. Tröttande dagsresa. Ankomst till Jerusalem. Pilgrimerna och den heliga grafven. Oljoberget och Gethsemane. Judarnes klagodag. Gudstjenst i Evangeliska kyrkan. Vandring genom Hinnoms, Kedrons och Josaphats dalar. Bethanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strider, så många pilgrimsteg, ämnet för så många lof- och
klagosånger, så många frågor och förhoppningar ännu i
dag; sinnebilden för alla tider — i Apokalypsens ljus —
af den Guds stad, som menniskohjertat evigt söker, till
hvilken alla jordens vandrare längta, om än de icke gifva
den samma namn! Ty alla längta vi till ett ljusets,
fridens och fullkomlighetens hem, och i hvarje
menniskosjäl bor en röst, som lyst ropar: ”Jerusalem!
Jerusalem!”
Men den heliga, härliga staden, som Siaren såg
”nederkomma af himmelen, tillredd som en brud, strålande af
ädla perlor och äkta stenar, med den klara elfven, på
hvars stränder lifsens träd bära tolffaldig frukt alla
månader. Staden, i hvilken äfven hedningarnas ära och härlighet
införes, i hvilken all jordens prakt och skönhet församlas,
der ingen natt varder mer, ej heller gråt eller död, ej
heller något som ondt är, ty Herren alsvåldig Gud, är
sjelf templet deruti och ljuset deruti, och hedningarna och
alla som saliga vandra i hans ljus”[1] — — detta
Jerusalem är långt, långt ifrån det jordiska, som — jag nu vill
föra dig till, om du vill följa mig på min färd dit från
Jaffa den 21 och 22 dennes!
”Till häst!” så ljöd det för mig fruktansvärda
uppropet, som jag lydde med hjertklappning och beslutsamhet i
det jag satte mig på mansvis, upp i den arabiska sadeln.
Men o! förundran och förtjusning. Jag befann mig der
så beqvämt och så väl, som om jag sutte i länstol, (och
så som jag aldrig befunnit mig i engelsk fruntimmerssadel
på åsnerygg); och stigbyglarne — stora som ett par
skosulor — passa äfven förträffligt till stöd åt mina fötter,
— med ett ord — jag sitter så fullkomligt väl på min
rossinante att — jag sjelf har svårt, att begripa det. Men
den arabieka sadeln är mycket, beqväm, och är försedd
framtill och baktill med uppstigande stöd, som tjena till
fästen för handen under klättrandet i backarne. Den goda
professorn gladde sig mycket att se mig rida ”som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
