Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. I Jerusalem. Tillbakablick på resan från Jaffa. Vår karavan. Min ensliga färd. Ny värdighet. Luftens och landskapets skönhet. Ankomst till Ramleh. Tröttande dagsresa. Ankomst till Jerusalem. Pilgrimerna och den heliga grafven. Oljoberget och Gethsemane. Judarnes klagodag. Gudstjenst i Evangeliska kyrkan. Vandring genom Hinnoms, Kedrons och Josaphats dalar. Bethanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
stora Beduin-Sheiken och förra röfvarehöfdingen Abugosch,
hvars gods och by ligger på denna väg, förbundit sig
inför sultanen att med sitt hufvud ansvara för de christna
pilgrimernas säkerhet under vägen. Han har — säges
det, — dessutom blifvit de christnas vän genom en af
sina hustrur, den han förvärfvat under sin fångenskap i
Turkiet. Der dömd till döden för flera mords skull hade
han fått nåd genom christna konsulers bemedling och på
vilkor, som nu gjort honom från de christnas farligaste
fiende till deras beskyddare. Likväl sprängde då och då
en af våra arabiska ryttare på sin snabbfotade häst, med
sträckt gevär, öfver kullarne omkring vår lilla karavan, för
att utröna om någon fara hotade den, och detta var
roligt att se; ty dessa arabiska hästar förefalla såsom ett
slags fyrfotade foglar der de flyga fram öfver backar,
buskar och berg. Största fara på denna väg består för
närvarande deri att hästen under klättrandet i bergen
lätteligen snafvar och störtar och att man dervid skadar
sig. Det händer också mången och hade händt äfven
professorn förliden höst under hans resa till Jaffa. Man
berömmer dock hästarnas säkerhet och lägger hela skulden
på de fatala vägarne.
Solen begynte bränna hett då vi kommo in i
bergspassen och på den egentligen svåra delen af vägen. Denna
var visserligen fatal, men vida mindre vådlig, än jag efter
beskrifningarno föreställt mig, synnerligen som hästarne
verkeligen hafva getters talang att klättra upp och ned
bland klipporna. Min rossinante betedde sig derutinnan
makalöst väl och jag begynte att känna mig på honom
allt tryggare, men betydligt trött, och var glail att få sitta
af och rasta en stund för att frukostera. Det var i en
vild ökentrakt. Furstinnan satt vid foten af en stenhop
och spänderade med egen vacker hand åt sina medresande
bröd, ost, ägg, kött samt vin ur silfverbägare af de
förråder, som i klostret blifvit henne gifna med på vägen.
Araberna stodo härunder orörliga bredvid sina hästar rundt
omkring oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
