Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Hvardagslif. Vandringar och små uppträden utom Jerusalems murar. Nicephori trädgård. Davids graf. Vår-blommor. Konunga-grafvarne och Scopas. Sheikens hustru. Besök i åtskilliga Harems. Samtal med arabiska fruntimmer om de yttersta tingen. Fromma damer. En lycklig maka och moder. Svarta slafvinnor inom Harem. Qvinnan i Österlandet. Jerusalems gator och Jerusalems befolkning. Mitt nya hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
mycket välbehag. Stundom ser man en bland dem berätta
något med lifliga åtbörder; de andra lyssna tyst, och sällan
ser man någon skratta. Ur kaffeboden får du som oftast
höra ljudet af zittra och stundom dertill en dallrande
omelodisk sång. som besjunger krigsbedrifter, eller
kärleksäfventyr, dem araberna mycket tycka om att höra. I
ba-zarer och bodar, öfverallt der ett visst stilla lif råder, får
du se rökande, och ser du bland dem gröna turbaner —
och det ser man ofta — så har du för dig en slägtinge
till Propheten, eller en man som gjort en pilgrimsfärd till
Mekka, kan sin Koran utantill och har derför rang af en
helig man.
De skrikande bland befolkningen äro alla de, som
hafva vanan att sälja på gatorna eller drifva kameler och
åsnor. Till dem höra äfven landtfolkets qvinnor (eller
fellahins), som dagligen komma till staden nu d ved, gräs,
grönsaker, ägg, o. s. v. De sitta vanligen på Jaffa-torget
med sina varor, skrika förskräckligt, och när de tala
emellan sig skulle man tro att de storträta. Dessa qvinnor
låta sina smutsgrå skynken hänga från hufvudet nedåt
ryggen och betäcka icke sina ansigten. De äro merendels
smyckade och stundom liksom besmidda med
silverprydnader. Silfvermynt, uppträdda på snören, bilda bandåer
öfver pannan utåt bårfästet och hänga längs åt kinderna;
silfvcr-ringar pryda fingrar och handlofvar. Äfven helt
små flickors ansigten äro ofta sålunda infattade i en ram
af silfverpenningar till fortsättning af hufvudbonaden, en
liten mössa eller kalott, utsydd med turkiska piastrar, tätt
fastsatta likt fiskljell. Jag har hört. att denna mössa är
flickans brudskatt. Dessa landtfolkets qvinnor hafva ibland
en slags vild skönhet, men oftare äro de fula, och i
synnerhet stygga till uttrycket. Råhet och ondska uttala sig
i deras uppsyn och väsen. Det är en församling af hexor,
för hvilka jag känner mera fruktan, än för männerna af
denna klass, ehuru visserligen icke heller de ingifva
förtroende. Men det vilda sjelfsvåldet är hos dem ej så
synbart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
