Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Om bord. Reseminnen: Abugosch, Jaffa. Caipha. Missionärens hem. Dagar på Carmel. Resa till Nazareth. Genesareth. Tiberias. Forntidsdagar och hvardagslif. Bad och Beduiner. Tabor. Åter i Caipha. Något nytt under solen. Beyruth och Libanon. Emir Seid och hans hof. Sitti Camomilla. Druser och Maroniter. Araberna. Mahomet och Al Koran. ”Det lugna lifvets Amma”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
gina elever såsom något både nytt och allena
tillfyllest-görande.
Maroniterna, den andra betydliga sekten på Libanon,
kallar sig så efter en viss biskop Marou, som i femte
århundradet efter Christus omvände till christendomen en
Syrisk folkstam. De lyda påfven, men skilja sig i
åtskilligt från romersk-katbolska kyrkan. I dygder och fel, i
lif och lynne skilja de sig föga från Druserna, ehuru de
bekänna Christi kärlekslära och evangelium läses i deras
kyrkor på syriska och arabiska. De förena sig med de
grekiskt chriBtne på Libanon i ofördragsamhet mot
evangeliska christna, och det är stundom med lifsfara, som
protestantiska kyrkans missionärer våga sig dit upp. En
ung Maronit, Asaad Esch Shidiak, utmärkt för karakter
och språkkunskap, vän af Maronitiska patriarken i Canobin
och hans sekreterare, öfvergick år 1826 till evangeliska
bekännelsen, hvarpå ban fängslades och behandlades af
patriarken på ett sätt, som påminner om romerska
iuqvisitio-nens mörkaste tider, och som visar hvad påfvelärans
tjenare ännu kunna våga i länder, der ingen vaken, allmän
anda, inga fria författningar tygla de högt uppsattes
fanatiska nit eller passioner. I flera år lefde den unge
mannen, under dagliga misshandlingar, tålig och ståndaktig.
Dock hörde man honom stundom påkalla de förbigående
om hjelp. En dag bar man fram till honom glödande kol
och en Maria-bild. Kyss dessa eller madonnan!" befallte
hans plågare. Den unge martyren kysste eldkolen. Ännu
1830 lefde han och, man har skäl att tro det, ännu 1832.
Då fick en engelsk handlande i Beyruth, M:r Todd, lära
känna hans belägenhet, begaf sig till Ibrahim Paschas’
läger vid Akkra, och utverkade af honom befallning att sätta
den unge Asaad i frihet. Olyckligtvis fördröjdes Todds
återkomst några dagar. Patriarken i Canobin hade fått
underrättelse om hans förehafvande, och när han kom,
åtföljd af paschans soldater, öppnades för honom klostrets
portar, men den fångne Asaad fanns ej mera der. Det
mörka, trånga bål, i hvilket han varit inspärrad, var tomt.
Man sade att han dött för två år eedan, men på hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
