Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Återblick på resan genom Archipelagen. Dardanellerna, Constantinopel. Min nya riddare. Sorgliga och glada nyheter. Fart uppföre Bosforen. Sultan Abdul Medschid. ”Asiens söta vatten.” Sophia-kyrkan. Janitscharerna. Delphiska trefoten. De svängande Derwischerna. Constantinopels inre. Brunnar. Bazar. Jern-kolonnen. Dschemberlidasch. Sagolik förändring. Något om Turkiet och dess framtid. Reformens hinder. Constantinopels stora sqvaller. Despotismen och friheten. Turkiets fruntimmer och prester. De vrålande Derwischerna. Österlandets och Vesterlandets idealer. Syriens ställning. Afresa till Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•2 93
alla tydligen tillhörande den lägre folkklassen. Dj ställda
sig tätt vid hvarandra och vickade från höger till venster
i afmätt takt under ett cantilerande rop, som i mina öron
lät likt det vanliga utropet från muhammedanska
minareter: La ilahe ill-allah oè Muhammed rocoul Allah! Det
gifves ingen Gud utom en, och Muhammed är hans
utskickade! Ropet liksom vickningen stiger i intensitet ända
tills det förra blir ett rytande eller vrålande och den
sednare en våldsam skakning af alla kroppens lemmar; i
synnerhet kastas hufvudet af och ail såsom ville det skiljas
från kroppen. Andra röster höja sig liksom en slags bas
och bakgrund för de första; flöjt och trumma hvirfla; tre
stämmor bli tydliga i detta slags chor utan ringaste skymt
af melodi, men ej utan rhytmisk takt och effjkt. Det
stiger till en formlig storm, under hvilken d> vråland’
sångarnes ansigten antaga förskräckande utseenden. Några se
ut som de skulle få slag, andra äro bljka och bada i
svett; fliira män tyckas vara nära att uppgifva andan under
det de stånka fram ordet: "Allah! Allah!’’ hvilket
slutligen är det enda, som alla dessa gestalter, hvilkas lemmar
synas ur led, kunna framvråla. Det är ett ohyggligt
skådespel både för ögon och öron, och man behöfver en viss
nerfstyrka för att. uthärda dermed äfven endast såsom
åskådare. När den himmelsstormande stormen nått den
höjd, som menskliga längor och lemmar kunna åstadkomma,
saktar den sig småningom, och aktörerna, hvilka jag
väntade mig få se nedstörta halfdöda af denna ansträngning
under visst en timmas tid, stadna slutligen, torka sina
ansigten och gå hvar åt sitt håll.
Ett nytt uppträde fängslar nu blickarne. Trenne män
instörta, nakna till midjan, två af dem, mörka som
beduiner, taga höga skutt under det de söka borra in i sitt
lif dolkar, en i hvardera handen, vid hvilka hänga små svarta
jernkedjor. De göra förfärliga vridningar och ursinniga
bemödanden. Men antingen måste deras hud vara mycket
hård eller äro de stora dolkarue mycket slöa, — kanske
af den höga derwischens manipulation; — visst är att de.
icke lyckas tränga genom skiunet till blodet, ja, icke åstad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
