Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. En barnfest. Första vårtecken. Ännu en hofbal. Anavryta. Schweitzerhemmet i Attika. Olivträdets läror. En jordstöt. Politiska samtal i Athén. Grekiska carnevalen. Lök-festen. Sorgligt dödsfall. Mainotternas myriologer. Vårens ankomst. Utflygt till Tinos. Evangelistria-högtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
Trettiondeförst-a stationen.
fyllda, sköna s ommarluften spatserade man och samtalade på
marmorgårdarne och i de öppna gallerierna. Det tarfligare
folket syntes mig allvarligt och andaktsfullt, det förnämare
temligen flärdfullt och mera sysselsatt med kurtis och pràt,
än med den religiösa festen. Några vackra unga damer
från Mindre Asiens städer och öar tänkte bestämdt mera
på sin egen dyrkan, än på Panhagias Bland herrarne
gjorde jag bekantskaper af intresse för de upplysningar,
som de gåfvo mig om tillståndet på en del grekiska samt
turkisk-grekiska öar.
Blott en gång vågade jag mig in i kyrkan. Der var
en menniskomassa sammanpackad på ett qväfvande sätt;
presterna messade — förskräckligt,’ folket stod lyssnande
och korBande sig andaktsfullt. Man försökte, men kunde
verkligen icke gifva mig ruin; jag var glad att, sedan
jag väl kommit in genom den ena kyrkdörren, kunna
helbregda komma ut genom den andra. Hela natten
stimmade mängden fredligt och gladt ute i fria luften.
Rykten om Panhagias underverk begynte cirkulera. Smuts och
elak lukt tillväxte för hvar timma. Straxt efter midnatten
begaf jag mig hem för att hvila.
Morgonen derpå, vår långfredag, (den 25 Mars
enligt gamla stylen), hade jag ett par härliga, ensamma
timmar i kyrkans trädgård, omgifven af sköna olivträd
och doftande blommor. Såsom i Södra Italien råder
på de grekiska öarne bruket att aldrig lemna en
främling, som man vill hedra, ensam. Det anses höra till
gästvänlighet och artighet att städse åtfölja eller ledsaga
denne. Och äfven denna morgon hade jag en artig ung
kavaljer (en systerson till senator Paximadi) till min
följesven, som hade mycket svårt att öfvertygas
derom, att jag älskade ensligheten, och att han verkligen
skulle göra mig ett stort nöje om han ville lemna mig
åt mig sjelf i den vackra klosterträdgården och der
af-hemta mig först då processionen skulle begynna. Ty
denna dag var Evangelistria-festens stora dag och
högtidens höjdpunkt då Maria-bilden skulle promeneras öfver
öns kullar och fält. Slutligen blef jag allena. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
