Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 39. Naxos: Villa Somariva. Melanés dal. Fleurios källa. Ö-lif. Idylliskt bröllop. Vår by. Öboernas lynne. Scener ur Naxos’ historia. Dess nuvarande lif. Fester. Stormiga dagar. Naxos’ sköna dalar: Melanés, Fleurio, Potamia, Engarés, Drymalia, Aparanthus. En dag i Drymalias dal. Zeus’ berg och mystiska grotta. Ariadne på Naxos. Ö-lifvets ljussida. Ö-lifvets skuggsida. Afslutning och afresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
Trcttiondefittonde stationen.
undfägnade oss på det hjertligaste och rikligaste. Det
ville icke taga någon Unda med trakteringen. Och så’lana
frukter! Drufvor, fikon, plommon, mandlar af yppersta
tänkbara art. De två små flickorna passade upp oss som
två små ljuselfvor, ständigt bärande till oss nya frukter af
ljuset och den sköna jorden. Från husets piazza njöto vi
solens nedgång öfver dalen. Den liknar ett stort drithus.
Jag skulle ej trifvas der.
Vid den stigande månens ljus vandrade vi tillbaka
till Melanés på några af öns allra värsta vägar i mer än
två timmars tid. Men så fick jag äfven se några nya
trakter och deribland ’’skymningsdalen’, så kallad emedan de
höga bergen neppeligen tillåta solen att lysa dit in.
Dalen såg också högst melankolisk ut. Mera underhållande än
naturföremålen voro mig min värds ganska karakteristiska
berättelser om några tilldragelser och skrockhistorier på
ön, äfvensom meddelanden ur hans eget sörjande
faders-hjerta. Båda delarne läto mig se huru litet presterna och
den religiösa bildningen på Naxos motsvara de religiösa
behofven.
Och nu farväl för sista gången, idylliska Naxos, vackra
Melanös! Bud från kuttern manar oss att skynda. En
kolossal marmorbildstod af Apollo, som ligger ofullbordad
på öns norra kust, har jag icke fått och får icke se, men
jag tröstar mig. Som en frukt, och kanske ej den
sämsta, af dessa veckors sommarlif vill jag afsluta det med
denna reflexion:
Inga paradisiska frukter, ingen hvila i paradisiskt
sköna dalar, under ständigt molnfri himmel, intet lif af
oafbrutna njutningar förmå länge att tillfredsställa
menniskans själ eller göra henne lycklig. Detta gör endast ett
dagligt arbete, som utvecklar själens krafter för ett godt
ändamål, fyller dagens bästa timmar och ger åt de öfriga
hvilans eller vederqvickelsens behag. Nej nu farväl för
allvar, för alltid! Adjö Melanés, Adjö!...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
