Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 47. Sista utflygter. Till Megarà. Bröllopsscener i Megarit och Eleusis. En grekisk omnibusfärd. ”Dembirasi”. Till Marathon. Skogen och skogsödarne. Det gamla slagfältet. Petrifikater vid Pitkairni. Afskedsbesök. Akropolen ännu en gång. Perikles och Aspasia. ”Philosophernas gång”. Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grekland och dess öar.
235
och följa den ovettiga borgaren hem på det han icke måtte
skada sig på vägen. *) Perikles skydde dock ej att säga
borgarne skarpa sanningar och att kraftigt tadla dem när
han såg dem slappa eller liknöjda för det allmänna bästa.
Hans lif var en ständig kamp antingen med begåfvade och
afundsamma motståndare, eller med den stora mängdens
lojhet och lättsinne. Allt förmådde ban besegra genom sin
själsstorhet och sin öfverlägsna kraft. Dock kom stunden,
då sjelfva de segermakter, han upprättat, skulle bereda
hans fall, då de vapen han användt till Athéns förhärligande
skulle vända sig mot hans bröst, och han sjelf kallas att
bestå ett eldprof, som få menniskor genomgå oskadda till
deras inre, ädlaste lif.
Perikles’ vård om Athéns försköning, den uppmuntran
han skänkte konsterna och vetenskaperna, och hans
umgänge med deras utmärktaste idkare, gåfvo hans politiska
afundsmän tillfälle att göra honom misstänkt hos folket
såsom en hemlig — tyrann; ty så hade ju äfven
Pisistra-tiderna gjort." Och konstnärerna och philosopherna
förderfvade ju statens enkla seder och fromma tro på gudarne.
Anaxagoras lärde, ju, att solen icke var en Gud, utan en
lysande stenklump! o. s. v. Perikles kunde man ännu
icke åtkomma, men hans käraste vänner drogos och
befunnos skyldiga inför denna folkdomstol, som Perikles sjelf
hade utrustat med så stor makt. Den ålderstigne Phidias
dog i fängelset, nedböjd af sorg öfver sina medborgares
orättvisa, och den ädle, sanningsälskande Anaxagoras måste
gå i landsflykt under anklagelse för gudlöshet. Perikles
förmådde endast rädda hans lif. Men den politiska
hätskhetens anda hvilade ej innan den nått Perikles i hvad han
*) Om Lykurgos (den spartanska lagstiftaren) berättas ett
drag af ädel vedergällning utaf ändå mera öfverlägsen karakter.
En yngling förföljde honom en dag oeh gaf honom ett hugg, som
utstnck hans ena öga. Det uppretade folket dömde brottslingen
att bli den store statsmannens slaf. Lykurgos tog honom i sitt
hus och — behandlade honom Bom en son, och vann hans kärlek
till den grad att den ångerfulle ynglingen, ehuru fri, ville sedan
aldrig lemna sin välgörare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
