Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 47. Sista utflygter. Till Megarà. Bröllopsscener i Megarit och Eleusis. En grekisk omnibusfärd. ”Dembirasi”. Till Marathon. Skogen och skogsödarne. Det gamla slagfältet. Petrifikater vid Pitkairni. Afskedsbesök. Akropolen ännu en gång. Perikles och Aspasia. ”Philosophernas gång”. Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 Fyrationdeljertle stationen.
fuktig af regn, solstrålarne vandrade öfver den, emellan
skuggorna, upplyste del efter del, och kastade oväntade
dagrar än här än der på kullarne, och i dalen. När de
långsamt drogo sig tillbaka, tvungne af de växande
skuggorna, och liksom under kärleksblickar; när hela
Athéna-dalen höljdes i skymning, glänste de ännu klara, högt på
bergen och färgade i guldglans Perikles’ borg.
Först när solen gått ned lemnade jag Akropolen för
att — aldrig mera återvända dit. Mig syntes dock att
jag denna afton plockat dess ädlaste frukt, fattat dess
skönaste saga: Perikles, hans lefnad och hans kärlek.
Det andra af mina afskedsbesök till ryktbara orter
gällde äfven en stor hädangången ande och min största
välgörare bland den klassiska forntidens män. Du känner
mig redan nog, vänlige L *, för att gissa hans namn:
Sokrates. Men det är icke till hans födelseby, icke till
Ampolokepi, och för att bryta några blommande qvistar
från dess olivträd — hvilket jag äfven gjort, — som jag
vill föra dig nu, utan till en ort, mera beslägtad med hans
natur och verksamhet.
I drottning Amalias park är en gång, som kallas
philosophernas gång, den längsta och skuggrikaste i parken.
Den börjar straxt nedanför slottet, böjer sig mjukt rundt
om trädgårdens vestra sida, förer öfver en liten bro,
under hvilken man ser fallna, men sköna lemningar af det
gamla Lykeum, Aristoleles’ ocb den s. k. peripatetiska
(promenerande)*) skolans lärosal, — fördjupar sig derefter
under allt tätare hvalf af pinier och flerahanda löfträd tills
om en stuud skogen ljusnar och man kommer ut på en
öppen plats, från hvilken man blickar fritt omkring och ser
på en gång Akropolen, Olympien, hafvet, öarne, och
Pe-loponnesens i fjerran blånande kuster. Helt näru dervid
är en klippa, om hvilken jag redan berättat, med rosen-
*) Så benämnd emedan Aristoteles brukade meddela sin
undervisning vandrande med sina lärjungar i de spatsergångar, som
omgåfvo eller tillhürde Lykeum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
