Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 47. Sista utflygter. Till Megarà. Bröllopsscener i Megarit och Eleusis. En grekisk omnibusfärd. ”Dembirasi”. Till Marathon. Skogen och skogsödarne. Det gamla slagfältet. Petrifikater vid Pitkairni. Afskedsbesök. Akropolen ännu en gång. Perikles och Aspasia. ”Philosophernas gång”. Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grekland och dess öar.
239
neml. att "ingen Athénare för hans skull hade måst
anlägga sorgdrägt!"
Så dog den störste och mildaste af Hellas’ statsmän.
Någon tid före sin död hade han åt vänner, oroliga för
hans hälsa, visat en liten Amulet, som "qvinnohänder" hade
bundit kring hans hals. Historieskrifvarne, som berättat
detta, anföra det vanligen såsom ett bevis af den kraftige
mannens svaghet, af den store Perikles’ förändring till en
vantroende sjukling. Behöfver man se det så? Jag kan
det ej. Under alla skiften af hans vexlande lycka, och
alla skiften af vän- och folkgunsten hade en qvinna, Aspasia,
förblifvit honom orubbligt trogen. Han hade ej mycket
skäl att lita på folkets rättvisa, på lyckans eller vänners
trohet: men han litade på sin makas kärlek; han trodde
kanske icke mycket på Athéns gudar, men han trodde på
välgörande makter och på kärlekens kraft att med dessas
hjelp besvärja farorna. Ej heller tyckes denna kärlekens
Amulet ha alldeles förfelat sitt mål. Döden kunde den ej
betvinga, men det var ej den ohyggliga farsoten, som
bortryckte Perikles. Döden kom till honom skön och mild
såsom den Grekiska Thanatos, ynglingen med den nedsänkta,
ännu brinnande lifsfacklan, och dess slocknande låga
flammade vid hans dödsläger ännu en gång upp för att
belysa ett par de skönaste ord som ännu blifvit yttrade
af en döende statsman med despotisk makt i sina händer.
Jag har i Athén sett ett antikt marmorhufvud af Perikles.
Det visar icke starka, utan snarare fina, fullkomligt
regel-messiga drag, i den skönaste harmoni. Det rådande
uttrycket är ädelhet och fasthet, ett allvar icke strängt, men
oböjligt. Af Aspasia vet jag mig aldrig ha sett någon
bild och tror ej att nngon sådan finnes. Och jag undrar
derpå. Denna afton tyckte jag mig se den målas af de
dagrar och skuggor, hvilka lekte öfver det himmelska
landskapet, som man skådar från Akropolen. Skönt och rikt
i dess grunddrag af land och vatten erhöll det en tjusande
poesi af den mjuka vexlande belysningen; ty aftonhimlen
hade moln denna afton, och den gröna jorden syntes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
