Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 47. Sista utflygter. Till Megarà. Bröllopsscener i Megarit och Eleusis. En grekisk omnibusfärd. ”Dembirasi”. Till Marathon. Skogen och skogsödarne. Det gamla slagfältet. Petrifikater vid Pitkairni. Afskedsbesök. Akropolen ännu en gång. Perikles och Aspasia. ”Philosophernas gång”. Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
Fyra tiondeåttonde stationen.
tidsålder och hans menskliga organism det tillstädja, och
kort är lifvet, lång är konsten, många äro lifvets gåtor.
Deraf ofullkomligheterna i lösningsförsöken. Intet af dem
har dock varit fåfängt, många ha burit rika frukter i
sanningens och samhällets tjenst, och skola bära det allt ännu
"intill det vänder åter, som endels är, och det kominer,
som fullkomligt är". Intet grand, ingen gnista går
emellertid förlorad för det hela, lika litet i tänkandets
vetenskap, som i någon annan. Intet är alldeles förkastligt
utom den dåliga viljan. Allt annat kan Gud göra sig
nyt a utaf; af intet så mycket, som af den goda viljan.
Och hår framträder åter Sokrates som ett föredöme.*)
Han ville det högsta, han sökte fullkomligheten, ban var
icke nöjd med mindre, han var en praktisk philosoph. Den
vishet, som han insåg, den tillämpade han i sitt lif. Han
bestämdes af intet lågt eller sjelfviskt, han lydde blott sin
andes högsta Ing, högsta ingifvelse, för honom en ofelbar
dämon, ett "Guds tecken" — det innersta oraklet.
"Det ljus, som upplyser alla menniskor, hvilka
komma i verlden", **) och som lyst alla tider och alla folk
under menniskoslägtets uppfostran "från den ena klarheten
till den andra , det fann i Sokrates’ sanningsälskande själ
Bitt renaste menskliga mottag på det Hellenska
medvetandets ståndpunkt, och beredde denna själ för en högre.
Sokrates såg ocb sade hvad dittills ingen vågat se och
utsäga om Gud och det högsta goda. De gamla mythologi-
*) Man kan likväl anmärka mot Sokrates’ lära, att den
lägger alltför liten vigt på denna faktor i Guds tjenst. Ingen har
kriticcrat honom härutinnan bättre än Aristoteles då han säger:
»Sokrates talade om dygden bättre och sjelfständigare än
Pythagoras, men ej heller han alldeles riktigt. Ty han gör dygderna
»till ett vetande; men att den det skulle vara, är omöjligt.... I
»det han gör dygderna till ott vetande upphäfver han den icke
»tänkande delen af själen, dermed upphäfver han äfven känsla och
»sedlighet (det omedelbara). — Sokrates forskar dels riktigt, dels
»felaktigt; ty att han menar att alla dygder äro tänkande, deruti
fe-»lar han; men att de icke äro utan tänkandet, deruti har han
ta-»lat förträffligt.»
**) Joh. Ev. cap. 1, v. 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
