Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 47. Sista utflygter. Till Megarà. Bröllopsscener i Megarit och Eleusis. En grekisk omnibusfärd. ”Dembirasi”. Till Marathon. Skogen och skogsödarne. Det gamla slagfältet. Petrifikater vid Pitkairni. Afskedsbesök. Akropolen ännu en gång. Perikles och Aspasia. ”Philosophernas gång”. Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grekland och dess öar.
245
och i dees klarhet igenkände han — utom sig — det
eviga ljuset sjelf. När solen uppgick för hans blick,
kunde han säga: "jag har funnit!" Och han tillbad ljusets
och sanningens eviga gifvare i dess lågande bild.
Den skarpa kritik, den skenbart förstörande method,
hvarmed Sokrates, på sitt humoristiska vis gick Athénarne
inpå lifvet och tvingade dem att lära känna sig sjelfva i
deras brist och tomhet, hvilket förskaffade honom så
hätska fiender och så hängifna vänner, gingo i grunden ut på
att tillintetgöra menniskornas skenvishet och tanklöshet för
att göra dem uppmärksamma på den odödliga "Sophia".
Det tanke-machineri, som Sophisterna utvecklat och
användt till sina fäktarekonster, tog Sokrates i sin starka
hand och vände det lekande mot dem för att visa dem
deras intet. Men han förde dem i detsamma att
erkänna tänkandets eviga lagar och, i dem, en evig sanning
och vishet, sådana de uppenbarat sig för den bäste af
Helleniska vise.
Sokrates’ två stora efterföljare, Platon och Aristoteles,
utvecklade och tillämpade hans lära, Platon mera på den
inre, Aristoteles mera på den yttre verldens förteelser;
båda omfattade dock derunder, med samma Sokratiska blick,
menniskan, samhället, staten, och den högsta laggifvaren
— Gud. De gåfvo åt philosophien ett rikare innehåll,
flera bestämmelser, större utveckling än deras mästare; en
högre ståndpunkt kunde de ej gifva, ty den —
gifves ej.
Mycket är, som menniskoslägtet, sedan Sokrates tid,
vunnit, i kännedom af naturen, lifvet, verlden, vetenskaper
och konster, mycket, framför allt, i kännedom oin Gud, om
sig sjelf och sitt mål. Men vid hvarje ny eröfring af
medvetandet, vid hvarje ny, vidgad krets för lifvet och
tanken, måste den tänkande anden på nytt intaga
Sokrates’ ståndpunkt, och pröfvande jemföra den inre och den
yttre faktorns ord, det inre och det yttre oraklets mening.
Ty på deras sammanstämning beror — harmonien.
Men "vi se endels och profetere endels"; så ock de
stora philosopherna. Ingen af dem kan se mera än hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
