Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 48. Sista dagar i Athén. Den nya Arkadiska granen. Afskedsaudiens. Politik ännu en gång. Hvad vill, hvart går det nya Grekland? Gammalt och nytt. Grekiska nationaldygder och fel. Handelsförhållanden. Afresa. Sista syn af det gamla Hellas. Den klassiska bildningens rum. Cap Matapan och Cerigo. De Joniska öarne. Farväl Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
Fyrationdeåtton do stationen.
på jorden sina tempel i — menniskohjertat. En landtman och
hans hustru hade bygt åt sig en liten hydda på Cerigos
strand för att der lefva för hvarandra, skiljda från alla
menniskor; ty de älskade blott hvarandra i verlden, deras
jordbruk gaf dem nog att lefva af, och de voro — så
lyckliga. Men "Charon" kom och tog bort mannen. Då
blef den ödsliga hyddan och hela Kytheras ö odrägliga
för den ensamma makan. Hon lemnade dem och blef
nunna i Panhagias kloster bland Mainas klippor. Der
besöktes hon, för ett par år tillbaka af bildhuggaren Siegel,
under hans vandringar för att uppsöka de gamla
marmorbrotten. Hon var då en liten, otreflig, snusande gumma,
men from och tjenstvillig, och berättade gerna för den
vänliga, resande främlingen den enkla historien om hennes
sällhet och hennes sorg, om hennes första och sista
kärlek. Ty Panhagia hade icke undanträngt denna. Ej heller
kan Panhagias dyrkan i Grekland undantränga Aphrodites,
om än den minskat dess välde. De grekiska klostren,
alla af S:t Basils contemplativa och arbetande orden, äro
förnämligast försörjningshus för fattiga qvinnor eller män,
och äga icke, såsom många katholska kloster, en utåt-vänd,
lifvande, välgörande verksamhet. De grekiska nunnorna
föra ett ledsamt och bedröfligt lif.
Från Cerigos i fjerran försvinnande kulle såg jag upp
till Mainas klippfästen bland hvilka skimrade stora byar
och ensliga marmortorn, och jag sökte med blickarne
klostret, som gömde det skeppsbrutna hjertat. En man,
skeppsbruten äfven ban, genom lifvets stormar, har på
spetsen af Cap Matapan bygt sig en hydda, utsatt för
vindarne. Der bor han allena, skiljd från allt
mennisko-umgänge. Hvad som fört honom dit, — om ett brott
eller en bitter sorg — vet man ej. Han är en man ännu
i sina bästa år. Stundom, när ångfartyget susar förbi,
träder han fram på klippan och svänger den grekiska
flaggan, såsom till hälsning. Denna morgon syntes han ej.
Vi svängde omkring udden. Det var en kylig men
hårlig morgon. Vinden fläktade från bergen frisk och
stärkande, outsägligt upplifvande. I hvart ögonblick fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
