Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konduktörens berättelser - En smålandspojk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
letat efter kallbräckor i en stålräls. Det var bestämdt ett så’nt
där inklinationsparti, herrn vet.
Men så pep ånghvisslan en, två, tre gånger. Midt ute
på linjen. Så kändes där en knuff och hördes ett vrålande
och gnisslade en broms, och så — stod tåget stilla.
Till höger låg en gård och på banvallen en oxe, som
nödvändigt velat se om han eller lokomotivet var styfvast i
nacken. Han hade fått besked för all sin tid.
Bredvid stod bonden, som ägde djuret, och svor.
Jag hade öppnat kupédörren, så att passagerarne skulle
kunna gå ut och känna efter att de inte voro ihjälkörda.
— Hvad begär ni för oxen?
Det var herr Janne, som frågade.
— Herre Gu! För kriaturet?
— Ja.
— Ja, kors ... hundra ... nitti ... sjutti reksdaler vell
ja teminstingens ha.
— Uppgjordt. Salta köttet väl och skicka det till fabrikör
J. Hult, Hafrebo, per Vändåkra.
Ånghvisslan ljöd. Passagerarne skyndade in i vagnarna,
brudparet satt ånyo i salig hänryckning, hand i hand, öga
i öga.
— Men, Janne, hur kunde du? På en sådan dag ... och
jag var så upprörd ... Vi kunde ju varit döda nu
allesammans ...
— Men då vi nu lyckligtvis inte äro det, min egen Emma,
så fanns det ju intet skäl att försumma en god affär. Friskt
kött. Lokomotivet slaktar väl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
