Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under den nu smältande snön tillbragt en lång vinterslummer.
Ocli konvalescent som han var, symboliserade han ömsom
sitt lif med det nya, som knoppades, och ömsom med det
kraftlösa, som lefvat ut och måste dö. Sol, sång och en
yppighet af hvit vårblom eller den drömlösa hvilan under
den gröna grafkullen, mellan dessa båda poler rörde sig
hans tanke. Viljelös och vårtrött lät den sig drifvas upp
och ner på majstämningens växlande ebb och flod af
förhoppningar och melankoli.
Så tedde sig vid denna tidpunkt själfva ytan af Ottos
sinnesstämning, men under dessa lätta krusningar gick på
djupet en tung dödsjö efter alla de gångna månadernas
stormar. En gammal vana, ett minne, som plötsligt dök
upp, ett ord, hördt i förbigående, en åtbörd af en obekant,
det allra minsta var tillräckligt för att blifva idéassociationen,
hvilken som en dunkel brygga åter ledde Ottos själ ner i
den värld af ängslan, där den så länge dväljts. Det blef
andlöst tyst ikring honom. Det svartnade för hans ögon.
Stönande som under all världens smärta, hörde han plötsligt
stiga ur djupet bruset af dödens flod, den långsamt rinnande,
isklara Acheron. Tungt slogo dess vågor mot hvarandra
med brustna afskedsord och tankar darrande som
fågelvingar, med buller af händer slitna från hvarandra och slitna
från det sista ångestfulla greppet vid allt som var lifvets
lycka, med sorl af saknad aldrig stillad, af kyssar, som
inga läppar möta, och famntag, som ingen famn nå. Och
när denna rekviemsklang trängde till hans öra, då kunde han
kasta sig handlöst på golfvet och snyfta utan hejd inför
det förfärliga, som förestod. Det var icke längre vårdöden
med sin milda ro, om hvilken majtankarna lekte, det var
den verkliga döden, vinterdöden med all dess ofattliga ve,
inför hvilket hvarje lefvande blodsdroppe spjärnar tillbaka,
som näfverbiten, hvilken ända till dess den förkolnat vrider
sig under lågan, som förtär.
Men när Otto efter dessa genomkämpade ögonblick
råkade Annie, var det en sällsam och högtidlig extas öfver
honom. Hans väsen var liksom stämdt flera oktaver högre
än vanligt. Han lyfte sin flicka som ett barn uppå sitt
sköt och hviskade i timmar i hennes öra om sin allra
innersta förkärlek och sin allra innersta svaghet. Det var
som ville han gjuta i hennes hjärta själfva essencen af sin
person. Det kom något hemlighetsfullt öfver hans
smekning, när han långsamt strök hennes kind eller pressade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
