Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Pligten att vara lycklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
Hvad kan vara sorgligare än de rader, med hvilka
OMAR KHAYYAM öppnar sina sånger: .
*Vi dväljas här en tid så snabb, så kort;
Vår hela vinst är sorg och hjertats sår,
Och lifvets gåta utan tydning står
Då vi, af saknad tärda, måste bort.»
eller Devas’ sång till prins SIDDARTHA:
*Vi äro vindens röster, der han far,
Och hvila söker, aldrig hvila har.
Ack! liksom vinden menniskolifvet är —
En suck, en storm, en snyftning, ett begär.”
Om jordelifvet verkligen vore så sorgligt och
uppfyldt af lidande, ej under då, att nirvana —
sorgens upphörande — vore välkommen äfven
med uppoffring af medvetandet. Men böra vi
icke för oss uppställa ett annat ideal — ett
sundare, manligare, ädlare hopp?
Lif är icke att lefva, utan att lefva väl. De
finnas, som »lefva utan minsta plan eller syfte
och gå genom verlden liksom halmstrån på en
ström: de gå icke sjelfva, de låta föra sig»; men
som HOMEROS låter ULYSSES säga: »Huru dystert
är det icke att upphöra, att göra ett slut, att
förblifva utan glans, att icke skina i gagnande bruk
— liksom vore att andas det samma som att
lefva l»
GÖTHE berättar, att han vid trettio år beslöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
