Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ålderdomens bänk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ålderdomens bänk 195
Då mötte min blick gumman Forneils milda, blå
ögon, och hon måtte ha gissat mina tankar, ty hon log.
»Så ung», sade hon, »så ung! Hur ung, lilla vän?»
»Aderton år. Och jag skulle så gärna –-»
»Vilja veta hur unga vi äro», sade den styvnackade
bistert.
»Nej, nej», sade gumman Fornell. »Josefine kan väl
förstå, att hon vill att vi skall lära henne ett bra sätt
att vara ung och bli gammal på.»
»Det som ingen lärde oss», murrade Josefine.
»O, ja, tack!» sade jag.
»Jag undrar», sade den lilla gumman så stilla, »om
vi nu finge börja om vårt liv och önskningarnas goda
fe skulle ge oss en gåva, vad vi skulle begära.» Och hon
såg sig omkring på de andra och gav mig en liten nick.
Jag satt tyst och väntade. Vilken historia för en
söndagsmorgon, ett äventyr som i en dröm!
Den förstkomna gumman, hon som neg för mig,
började harskla sig till tecken att hon hade ett svar färdigt.
»Jag vet», sade hon. »S p a r s a m h e t.» Och hon
såg ner på sina vissna händer, som vilade slappa och
halvöppna i hennes knä, händer som aldrig hållit något
fast, som styrts av ingen vilja, givit och gripit intet
stöd.
»Sparsamhet, så besynnerligt», tänkte jag och
förstod ingenting, sparsamhet när det finns så många
sköna gåvor i världen!
»Ja, det är en god gåva, som man kommer långt
med», sade den gamla frun och log hemlighetsfullt.
»En världslig gåva», suckade f. d. ackuschörskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
