fara, som denne oerbörde och djerfve jättes närvaro i tidens längd kunde bringa öfver landet, och då man isynnerhet borde söka förebygga, att han kände gå öfver till Lilliputiens fiender, hvilka han redan bedt kejsaren om tillåtelse att besöka, så tillrådde alla ministrarne att på ett eller annat satt hemligt bringa honom om lifvet. Likväl var man oense om, huruledes man bäst skulle utföra detta. En ville låta innebränna honom i templet, en annan ville angripa honom med förgiftade pilar, och en tredje slutligen ville låta honom lida hungersdöden genom att efter hand beröfva honom all mat och dryck; blott en så kallad vän, statssekreteraren Fergus höll före, att, man endast skulle göra honom oskadlig och derföre allenast sticka ut ögonen på honom. Det sista vann också bifall af kejsaren, som ändock kände en inre förebråelse vid tanken att låta döda Gulliver då denne icke allenast frälsat honom från en vild häst, utan också bevisat honom så stora tjenster emot Blefuscu och i det hela taget alltid ådagalagt ett så fredligt sinnelag. Härvid förblef det således. Gulliver hörde lugnt på allt; han erfor också, att kejsaren redan dagen derpå ville komma till honom, för honom uppläsa anklagelsen för högförräderi och sjelf verkställa straffet på honom med att låta sticka ut hans ögon, och att det icke gafs något medel att lyckligt undgå denna fara. Gulliver uppbragtes till den häftigaste vrede öfver så mycken orättrådighet; i första hettan hade han lust att gå löst på hufvudstaden samt der ödelägga och tillintetgöra allt, det kejserliga palatset icke undantaget,