men snart kom han vid lugnare besinning till den öfvertygelse, att den klokare borde gifva efter. Nästa morgon klädde han på sig, inpackade alla sina saker, tog bland annat äfven med sig sitt sängtäcke, gick ned till hamnen, lade allt på ett af de största krigsskeppen och lyftade ankar. Skeppet, som nästan var färdigt att sjunka medelst den alltför tunga lasten, tog han med sig i släptåg och vadade och samm öfver det förut omtalade sundet till Blefuscu. Lilliputerne gjorde utan tvifvel stora ögon, då de sågo, att han hade försvunnit.

XIII.

Gulliver blef på ön Blefuscu mottagen på ett lika så hedrande, som vänskapligt sätt. Straxt efter det han kommit i land, sände han ilbud till kejsaren, som skulle anmäla hans ankomst, tog dessa halfva vägen med på handen, för att gifva dem försprång för alla andra underrättelser och afväntade sålunda af höflighet kejsarens vidare befallningar. I stället för sådana kommo sändebudet hastigt tillbaka med det besked, att hans kejserliga majestät genast begifvit sig på vägen med hela hofvet, för att sjelf komma Gulliver till möte. Och sålunda förhöll det sig också. Då Gulliver såg det praktfulla tåget af de små menniskorna närma sig, beredde han sig likaledes å sin sida att värdigt emottaga dem, Gulliver helsade med lika mycken artighet och belefvenhet, i det han lade sig framstupa