Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 11. En hemlighetsfull uppenbarelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121 . 122
— Lilly, min Lilly!! hviskade han och slog bägge armarna
kring den kvinliga gestalten, som endast gjorde ett svagt motstånd.
Men när han instinktlikt tryckte sina läppar mot hennes, då
visade kvinnan honom energiskt tillbaka och sökte befria sig, i det
hon med darrande röst yttrade:
— Nej, nej, herr Wallmark, jag är ju inte den, som ni trodde
er se.
Folke ryggade tillbaka.
— Inte Lilly ? Skulle ni inte vara grefvinnan Lilly Adlerström ?
stammade han, pä det obehagligaste besviken.
— Herr Wallmark, känner ni mig verkligen inte?
— Jo, er röst förefaller mig verkligen mycket bekant, men
mörkret är ju så intensivt, att jag ej kan se ert ansikte.
— Mitt namn är Greta From.
— Hva? Lillys kammarjungfru?
— Ack, förlåt mig då! Men er likhet med fru grefvinnan är
ju så stor, att det väl ändå ej är så mycket att undra på, att jag
tog miste. Det var ju en offentlig hemlighet, att man ofta tog er
och fru grefvinnan för systrar, emedan ni voro så lika.
— Jo, kära Greta, ni måste säga mig allt, hvad er fosterfar
före sin död yppat för er.
— Bara inte i dag, herr Wallmark,
— Kände fru grefvinnan till denna er hemlighet?
— Nej, visst inte, herr Wallmark. Hur skulle jag väl våga
för fru grefvinnan berätta hvad den där elake mannen icke drog sig
för att i bedräglig afsikt förespegla mig? Han menade, att en man
skulle komma, som vore i besittning af mina familjepapper, och
som, när tiden vore inne, skulle insätta mig i alla mina rättigheter.
Men att den elake karlen, som alltjämt behandlade mig illa, ljugit
att han utandats sin själ med en oförlåtlig osanning på läpparna,
det framgår ju tydligt däraf, att nu redan två år förflutit efter hans
död, utan att den där bebådade mannen kommit till mig med mina
familjepapper.
Folke lyssnade med återhållen andedrägt.
— Därom tala vi så fort som möjligt åter, Greta, sade han
därpå hastigt. Kanske finnes det ändå någonting sannt i det
meddelandet, ty i dödens åsyn tyckes er elake fosterfar ha känt ånger
och behof af att försona sina synder genom att säga sanningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
