Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 15. Hos eremiten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Strax därpå steg Elias med flåsande andhämtning, som om
han i största hast tillryggalagt en lång väg, in i rummet.
— Kommer han? Kommer doktorn? frågade hastigt grefvinnan.
— Ja visst, fru grefvinna. Gläd er; han är redan här.
— Skall jag glädja mig? Han vet alltså, hvart mitt barn
blifvit fördt?
I det samma knackade det.
— Stig in! Stig för all del bara in, herr doktor! ropade
gubben och skyndade fort bort till dörren, hvilken han öppnade.
Vid åsynen af Brummer gjorde han för denne, så att
grefvinnan måste se det, en djup, vördnadsfull bugning.
— Jag hälsar er allra underdånigast välkommen, herr doktor,
yttrade han i nästan krypande ton. Nådig fru grefvinnan väntar er
redan med stor otålighet.
Doktor Brummer steg in.
Men knappast hade grefvinnan Lilly fått syn på läkaren,
innan hon utstötte ett kvalfullt skri och utbrast:
— O, min Gud, det är ju han! Ja, ja, det är den ryslige
man, som hjälpte min make att röfva mitt barn, och som, för att
håna mina hjärtekval, var nog grym att lägga liket af ett
främmande barn i min famn. n
Med ett uttryck af hycklad vänlighet och deltagande i sitt
ill-sluga ansikte närmade sig doktor Brummer grefvinnans bädd.
— Nådig fru grefvinna, tog han till orda, det är med den
innerligaste tillfredsställelse jag hälsar er här under en gammal
hederlig och ärevördig mans skyddande tak och på samma gång
lyckönskar er till att ha undgått hvaije vidare fara, som genom er
olycksalige man hotade er.
— Herr doktor, förställ er inte så! utbrast Lilly i en ton af
sedlig förbittring. Hur kan ni bara våga att träda inför mina ögon,
sedan ni varit min man behjälplig att frånröfva mig mitt stackars
barn?
Läkaren log ett vemodigt leende och nickade liksom
instämmande på hufvudet.
— Det anade mig ju, fru grefvinna, sade han, att ni med
dylika bittra förebråelser skulle mottaga mig, er uppriktigaste vän,
hvilken ni uteslutande har att tacka för ert så dyra, oersättliga lif.
Men jag besvär er att ej vidare framhärda i denna er villfarelse.
Lilly I. 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
