Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 20. Barnarofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
god igen, var lugn och förståndig, min snälla gubbe, och hör, hur
det alltsammans kommit sig!
Thora föll på knä för sin far och sökte med mildt våld draga
ned den hand, hvarmed han stödde hufvudet och samtidigt betäckte
ögonen.
— Far, hviskade hon, fråga ditt eget hjärta, se mig i ögonen
och säg mig sedan, om du verkligen anser mig i stånd till någon
dålighet! Men mor får du inte göra något illa, snälla far. Det är
inte alls hennes skuld, och säkerligen skall du icke heller tillräkna
mig det som ett brott, att jag åtog mig det besväret att vårda ett
stackars öfvergifvet barn. Men min kärlek har mor vetat om, för
henne har jag ingenting förtegat, och med dig skulle John själf
först tala.
Torparen lät handen sjunka ned.
Strax därpå fattade han med bägge händerna Thoras hufvud,
fasthöll det och blickade minst en hel minut oafvändt in i hennes
oskuldsfulla violögon.
Det såg ut, som ville han läsa på djupet af hennes själ och
utgrunda, om hon icke ändå i någon svag stund afhändt sig den
gudagåfvan, sitt hjärtas oskuld. Slutligen tryckte han flickans
hufvud snyftande till sitt bröst.
— Förlåt, mitt barn, förlåt mig! sade han. Jag ville visst inte
vara stygg mot dig. Ack, tro mig, jag hade varit olyckligare än
du själf, om du varit en bruten, af en bof skändad skogsviol. Din
lycka och själsfrid äro skatter, öfver hvilka jag som far har
skyldighet att vaka. Af mig, af dina föräldrar, skall Gud en gång
fordra räkenskap öfver din själ. Ja, jag kan ännu vara stolt öfver
min härliga skogsviol. Därför vill jag med hjärta och mun på mina
knän tacka Gud, och allt öfrigt vilja vi äfven hemställa åt honom.
Men stig nu upp, min kära lilla skogsfågel, sätt dig här och berätta
i förening med din mor, hur det förhåller sig med barnet, som ni
upptagit! Ack, herre Gud, hur kan det ha tillgått, att min präktiga
flicka förlorat sitt hjärta till en person, som, så vidt jag förmår
bedöma, är ett afskum af elakhet, opålitlighet och verklig ondska.
— Kära far, var inte heller orättvis mot honom! bad hustrun.
Du ska’ strax få höra, hur ädelt nan handlat, och hur finkänsligt och
medlidsamt han antagit sig det af Gud och hela världen öfvergifna
barnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
